Efter att nya hockeyarenan i Örnsköldsvik stod klar inför säsongen 2006/07, där MoDo även bärgade klubbens andra SM-guld, har det mesta till synes gått käpprätt åt helvete. Visst, man nådde kvartsfinal under ett par år, men i ärlighetens namn har laget aldrig varit riktigt nära att lyfta högre än så. Det blev liksom en ond spiral med sämre och sämre resultat där man efter år av kräftgång slutligen åkte ur SHL.

Är man klassad som ett ”bottenlag” blir det svårare och svårare att värva ihop ett slagkraftigt lag för varje säsong. För att locka till sig spets är man tvingad att betala överpriser då spelare hellre väljer att gå till ett förmodat topplag än till ett bottentippat gäng om lönen är densamma. Samma tes gäller för medelspelaren om inte klubben ser stor potential hos denne och kan locka med en större roll. Då finns chans att få spelaren till ett marknadsmässigt pris, men samtidigt är det ett stort risktagande att spelaren får en för stor och oprövad kostym att fylla.

Inför säsongen 2015/16 ändrade MoDo helt sonika taktik. Man började satsa utländskt och tog in en nordamerikansk tränare i Larry Huras. Sportchefen satte, tillsammans med Larry, ihop spelartruppen som fick en nordamerikansk prägel där hela tio spelare kom från Kanada eller USA. Man hade även tre finländska spelare. Med andra ord bestod spelartruppen nästan till hälften av utländska spelare. Jag tror att man tog till det här greppet med utländsk prägel i ett försök att få ut mer hockey per krona med tanke på överpriserna man fick betala som förmodat bottenlag. Man ville helt enkelt försöka bryta den negativa trenden. Men som ni vet blev MoDo luggade i direktkvalet av Leksand som lyckades sno SHL-platsen genom att vinna med 4-3 i matcher.

Efter degraderingen till Hockeyallsvenskan har klubben haft två riktigt mörka säsonger. Säsongen 2016/17 lyckades man på målsnöret undvika negativt kval för att förra säsongen ha något större marginal men återigen hamna i ingenmansland. Jag är övertygad om att ingen i Örnsköldsvik med omnejd är särskilt nöjd över vad MoDo presterat under sina första två säsonger i Hockeyallsvenskan. Tanken, åtminstone från publiken, var ju att man skulle vara tillbaka i finrummet vid det här laget.

Jag tror att man från både klubbens och publikens sida underskattade ligans kvalitet, dessutom ganska grovt. Man värvade lite sköna lirare som hade snygga siffror på Eliteprospects utan att ha någon direkt baktanke med var pusselbitarna skulle in i lagbygget. Man verkade inte ha någon riktig koll på varken lagen eller spelarna som huserade på nivån. Känslan säger mig att man trodde att ett etablerat tränarnamn i kombination med att det stod MoDo på spelarnas bröst skulle göra att man per automatik huserade i tabellens absoluta toppskikt. Nja, riktigt så enkelt är det inte.

I SHL-mått mätt är MoDo-tröjan inte tyngre att bära än i princip något annat lags tröjor. Men i Hockeyallsvenskan är det utan tvivel den tyngsta tröjan att bära tillsammans med Leksandströjan. Örnsköldsvik fullkomligt andas hockey. Går hockeylaget bra är befolkningen glad och nöjd. Går det däremot dåligt blir vardagen genast lite gråare och tyngre. Som spelare blir du igenkänd överallt var du än går. Efter tre raka torsk är det kanske inte så roligt att (som spelare) hela tiden bli stoppad när man exempelvis är och handlar för att svara på frågor om varför spelet inte fungerar, samtidigt som det ju är viktigt att vara trevlig även om det ibland tar emot. Jag kan bara tänka mig in i situationen hur tufft det har varit för MoDo-spelarna att vistas på allmänna platser ute i samhället de senaste säsongerna.

Just tyngden på MoDo-tröjan, med allt vad det innebär, bör man ha i åtanke när man värvar spelare. Visst, det andas hockey även i Tingsryd men inte alls på samma sätt. Du har liksom inte Peter Forsbergs, Markus Näslunds eller bröderna Sedins andar som vilar över laget och dig som spelare. I MoDo finns det till och med SM-guld i närtid att leva upp till. Ni förstår att det stöttes och blöttes en del hos folket i bygden när man första året i allsvenskan exempelvis åkte på stryk mot nykomlingen från Hockeyettan, Västervik, vid samtliga fyra möten.

Just detta med tyngden på tröjorna är något man bör tänka på vid spelarrekryteringar. Att snygga Eliteprospects-värvningar från exempelvis Tingsryd, Almtuna eller Pantern ska slå väl ut faller i mina ögon som mindre troligt än om likvärdiga värvningar kommer från Leksand, AIK eller exempelvis Björklöven. Du får med största sannolikhet betala en slant extra för dessa värvningar från större klubbar då de vant sig vid ett fetare lönekuvert, men samtidigt är de vana att spela med likvärdig tyngd på tröjorna. Detta betyder inte garanterad framgång men omställningen blir åtminstone inte lika stor. Detta tror jag inte folk riktigt tänker på när man dömer ut värvningen av exempelvis Drew Paris som, likt hela Tingsrydslaget, hade en succéartad säsong i allsvenskan säsongen 2015/16 för att sedan floppa totalt i MoDo. Detta är bara ett exempel i raden av spelare man inte fått ut vad som förväntats av denne.

Hur ser då framtiden ut för MoDo? Man stoltserar med ett av Sveriges bästa hockeygymnasium som de senaste decennierna genererat mängder med världsspelare. Man är än idag ett av de attraktivare hockeygymnasierna i Sverige, trots att representationslaget håller till i andraligan. Men tar man sig inte upp till SHL inom kort riskerar den fina ungdomsakademin att tappa i status.

Årets säsong för MoDos del (så här långt) symboliserar tränare Björn Hellkvists tidigare säsonger i andra klubbar. Exempelvis säsongen han förde upp Rögle till SHL, 2011/12, så spelade laget knackigt fram till jul för att nästintill sopa rent hus efter årsskiftet. Det var som att polletten hade trillat ner hos spelarna. Förra säsongen i Oskarshamn inledde man säsongen bra för att sedan dippa under någon månad (likt årets MoDo) för att sedan gå som tåget efter jul. Man gick så långt som till förkval till direktkvalet där man tvingade till sig en tredje och avgörande match mot Leksand som till slut drog det längsta strået i den matchserien.

Går MoDo samma resa till mötes? Jag är långt ifrån säker men vill gärna tro att utsikterna är goda för det. Man började säsongen bra och bygden hade en framtidstro och ett leende på läpparna igen. Nu har vi kommit in i gråa november och mungiporna har börjat åka nedåt en aning efter några halvknackiga insatser. Fördelen med denna säsong är att coachen varit väldigt involverad i vilka spelare klubben värvat. Björn har ett koppel med spelare (bl.a Hagelin, Sylwander, Elvenes och Hedberg) som han varit med och rekryterat som har presterat under honom förut. Mot den bakgrunden blir i alla fall inte jag förvånad om MoDo börjar skörda stora framgångar på isen om ungefär en månad.

Sedan kan man ju alltid drömma om ett visst tvillingpar efter årsskiftet, men det är en helt annan historia.