EKWALL: Grattis AIK – som en överlägsen boxare i ”The Noble Art of Self Defense”

Grattis, AIK – bäst på att vinna och överlägset bäst på att INTE förlora.

AIK har gjort en säsong lite som en elegant och tekniskt överlägsen boxare i The Noble Art of Self Defense.

Motståndarna har sannerligen försökt med slag efter slag, men AIK har till synes enkelt duckat undan varenda attack och lämnat arenan utan synbara skråmor.

Så även i det sista slaget, där AIK för första gången i år var ett helt annat AIK INFÖR matchen men såg ut lite som om det var exakt samma elva som varit omöjlig att besegra.

Det går att säga att AIK:s lycka i sista omgången var att de mötte Kalmar FF, som under stora delar av säsongen varit lika farligt och spännande som ett glas vatten.

Men sista omgången var en av 30 omgångar: AIK förlorade en enda match i allsvenskan 2018 – då är det förståeligt att man vinner ett guld..

På flera sätt påminner dagens AIK om det som Stuart Baxter styrde till ett mirakulöst (Helsingborg missade att avgöra mot jumbon Häcken i sista omgången) guld 1998.

Då spelades 26 omgångar och AIK släppte in 15 mål, förlorade bara två matcher.

I år har AIK (på 30 omgångar) släppt in 16 mål och alltså inkasserat blott en förlust (mot IFK Norrköping).

I Kalmar kändes det lite som om Rikard Norlings mannar hade kunnat spela fram till julafton utan att släppa in något mål.

Med tanke på förutsättningarna, med tanke på att laget kom till spel med nästan hela femmannamittfältet borta i sista matchen så är det oerhört imponerande.

Alla tänkbara hjärnspöken måste ha seglat runt över Karlberg i veckan, men precis som AIK proffsigt tacklade allt tråkigt som hände innan säsongen drog igång, så genomförde de slutscenen med samma metodiska lugn.

AIK var bäst. Det är inte svårare än så.

På senaste år har AIK alltid varit ett strålande höstlag men tappat alldeles för mycket före sommarfönstret och inte gett sig själv en möjlighet att hinna ikapp.

I år valde Björn Wesström och Co att säkra upp från början: Elyonoussi, Adu, Bahoui, Milosevic, Ekstrand, Lundström och några tillbaka från lån, som Saletros och Yasin.

Sebastian Larsson i somras, förstås.

Och Robin Jansson, som fick avsluta guldsäsongen med att nicka in enda målet mot Kalmar

Den typen av värvning är jag väldigt förtjust i, ett tecken på att det aldrig behöver vara så jävla märkvärdigt, att du kan scouta in högkvalitativa spelare i Sverige istället för att åka jorden runt och leta i reakorgarna.

Jansson har tillsammans med Alexander Milosevic och den outslitlige Per Karlsson bildat en försvarslinje som varit den bästa allsvenskan någonsin sett på tre spelare.

För mig är Jansson en spelare som tagit sig hela vägen från division 1 till vinterns januarilandslag, så spännande tycker jag att han är.

Och, jag vet inte, satte Per Karlsson en enda fot fel i år? Allsvenskans bästa försvarsspelare med råge, utan att vare sig synas eller höras.

AIK har haft ett fantastiskt 2018.

De misslyckades på enda punkt och det var i europaspelet, där deras typ av taktiska försiktiga fotboll inte fungerade alls och laget var en hårsmån från att åka ut mot ett pubgäng från Irland.

AIK har ett par år bakom sig med väldigt svagt europaspel.

Och det är där AIK måste förbättra sig nästa år.

I år vann de allsvenskan, men det är fortfarande så att Malmö FF tjänat mest pengar under året med hjälp av deras europa-avancemang.

Eftersom det inte finns Alexander Isaks att sälja varje år så måste AIK ut i Europa på riktigt.  Om inte Champions League så åtminstone gruppspel i Europa League.

***

Oerhört imponerande även av IFK Norrköping att ta det hela vägen in i mål.

När det gällde som mest på slutet så vann Peking de fem avslutande matcherna, inget annat lag gjorde det.

Vi kan prata om en välförtjänt förstaplats för AIK, vi kan i lika stor utsträckning prata om en lika välförtjänt andraplats.

***

Malmö FF:s höstspurt gav till slut en tredjeplats som förstås kan vara värd en rätt stor säck med pengar.

Det var Malmös utsatta mål efter fiaskot i våras, när guldchansen kändes helt omöjlig och till slut blev det så tack vare megadramatik lite i skymundan.

Hammarby hade behövt vinna i Östersund. Det blev 3-3.

Det måste ha känts hårt för Bajen.

För även om Hammarby gjorde en sensationell säsong – tillsammans med Sundsvall den i särklass största överraskningen – och ingen hade kunnat ana en fjärdeplats, så hade Stefan Billborns lag en europaplats i sin egen hand inför den avslutande omgången.

Det går ändå inte att komma ifrån att Hammarby stått för en prestation som går långt utöver förväntat.

***

Trelleborgs FF höll aldrig riktigt allsvensk klass.

Dalkurd gjorde det ibland efter tränarbytet, men det känns ändå rätt skönt att ett lag som ibland inte lockat fler åskådare än ett kvarterslag i division 2 får lämna högsta ligan.

***

BP har hämtat sig fint efter den portugisiska storm som spelartruppen fått uppleva.

Nu blir det kval mot AFC och det kommer såklart inte bli kvalmöten som vänder upp och ned på fotbolls-Sverige, men intressant ändå.

AFC har studsat tillbaka på ett strålande sätt och så smått etablerat sig som Eskilstunas lag.

***

Sundsvall var såklart det stora utropstecknet och blev till slut 8:a. Alla stora förhandstips placerade dom – sist.

Och Giffarna var 20 poäng från att åka ur.

Nu återstår att se om de får behålla den elegante mittfältaren David Batanero, som måste stå på flera allsvenska lags önskelista.

Batanero var borta, pga skada, i de två sista omgångarna och då var inte Sundsvall som de varit under hela säsongen.

***

Allsvenskans mest förväntade tabellplaceringar:

Häcken 5:a, Djurgården 7:a, Kalmar FF 10:a och IFK Göteborg 11:a.

***

Fem lag gjorde fler mål än AIK i årets allsvenska.

Men inget var i närheten av att slippa in lika få.

Och att ta flest poäng när allt är över.

AIK vann SM-guld utan att ha ett enda knockoutslag.

The Noble Art of Self Defense.

Blir du aldrig träffad kan du aldrig förlora.