Noa Bachner
Så nära att de nästan kan nudda varandra. AIK och Hammarby och guldet.
Inte undra på att alla vill dit, det blir ju inte högre puls än så här.
När derbyt sparkas i gång i Solna är det hur mycket som helst som står på spel och hur många som helst som har kommit dit för att titta. Svensk fotboll har ett gäng ögonblicksbilder som gör väldigt bra reklam för det vi håller på med här uppe i vårt hörn av Europa. Det här är en av dem.
Jag tillhör den skara fanatiker som verkligen hänförs av det disiga, det som glöder i mörkret, det som kokar på kortsidorna, tifon som regnar, en ljudkuliss som nästan spricker, det som känns så ödesmättat och monumentalt och levande att allsvenskan blivit en förebild på den europeiska fotbollsscenen.
Det som händer i morgon är bland det absolut mest stolta svensk fotboll kan visa upp, men jag är genuint orolig att det är hotat.
Inte säkert att gå på derby
Av vem och vad?
En fråga som är väldigt svår att besvara, men vi har ganska uppenbara problem när det gäller Stockholmsderbyn, och det gäller inte en enskild sak eller aspekt, utan finns en hel palett av skäl.
Den senaste veckan har jag pratat med olika aktörer som arbetar med att försöka skapa en trygg miljö på derbymatcher. Fram träder bilden av problemen vi redan känner – men även vilka problem man har att råda bot på dessa.
Alla har problem att tygla våldsromantiken. Det är så klart ett långsiktigt arbete, men det har inte setts till mycket bättring de senaste åren. Flera gånger har derbymatcher drabbats av både så kallade rusningar, maskerade huliganer som löper längs långsidorna på Tele 2 eller Friends med nävarna knutna för att slåss mot varandra. Samma grupper har tagit sig in på planen och avbrutit matcher, riktat kamerorna mot sig själva, en rent egoistisk handling.
Alla har problem med den allmänna säkerheten. Jag vill gärna skriva att det är tryggt och säkert att gå på derby i Stockholm, men jag vet att det inte riktigt är sant. För ett par veckor sedan kastades en pyroteknikpjäs mot sittplats på Tele 2 arena, barn lämnade arenan i tårar, någon annan fick den på sig. Knallskotten skrämmer också de yngre besökarna. I april förra året kastades ett mot en bollkalle. En kollega till mig råkade ut för samma sak, det landade i hans knä och det ringer fortfarande i öronen. Han jobbar inte på derbymatcher längre. En annan kollega, en fotograf, fick en stol i huvudet senast, låg blödande på marken, såret var på fem centimeter. En tredje kollega misshandlades på pressläktaren förra säsongen. C More:s tv-studio på plats har plockats bort av säkerhetsskäl.
Det är tyvärr inte säkert.
LÄS MER: Publikskandalen: ”Är fullständigt livsfarligt”
Svårt att se det positiva
Häng med nu, för nu blir det lite mer tekniskt.
Med en eskalerande kompott av incidenter, men även reaktioner, närmar vi oss en farlig punkt. Det senaste motmedlet verkar vara ståplatsreduktion, en minskning av antalet biljetter som säljs till kortsidorna.
Varför ståplatsreduktion? Om man lyssnar på poliser är förklaringen en ”tillämpning av villkorsskrivning” när det gäller ordning och säkerhet. Man vill bland annat komma åt ”riskerna med pyroteknik”, man utgår från brandförsvarets slutsatser om att pyrotekniken är en ”påtaglig risk och stor fara med den här mängden publik och brinnande föremål”. Man observerade en ståplatsreduktion från ett derby till ett annat och såg samtidigt ett minskat antal bengaler. Brandmyndigheten tycker att det blev säkrare.
Själv har jag svårt att se vilka positiva effekter man tar med sig från matchen mellan Djurgården och Hammarby.
Vad hände inte?
LÄS MER: Filip blev träffad av bengalen: ”Läskigt”
Situationen leder till två saker
Ståplatsreduktion är ingenting som vare sig polisen eller någon annan aktör vill ägna sig åt, ingen vill ha det så, men man förhåller sig till en lagstiftning som leder ditåt.
Frågorna som klubbarna och många supportrar med rätta ställer sig: Är ståplatsreduktionen verkligen rätt väg att gå för att komma till bukt med problemen? Finns det inte mer effektiva sätt att jobba på?
Jag delar den frågande inställningen.
Det finns nämligen ett mer långsiktigt perspektiv, ett som värderar konsekvenserna av olika åtgärdsförslag. Den inslagna vägen kan nämligen, som jag ser det, leda hela vägen till helt tomma läktare, och då har svensk fotboll förlorat.
Varför det skulle leda dit?
Jag tänker så här: Djurgården och Hammarby har reagerat negativt och offentligt på reduktionen, både klubbarna själva och deras supporterorganisationer. Vi har en offentlig konflikt. Dels för att det verkar brista i kommunikationen: Medan polisen menar att man aviserade minskad kapacitet till augustiderbyt i god tid (redan i juni), säger Djurgården att man fick veta det alldeles för sent.
Men det är inte bara det. Polisen följer något som kallas en "villkorstrappa" och tillämpa någon form av åtgärd när det förekommer ordningsstörningar för att evenemanget ska få äga rum. Detta begriper de flesta, men på många håll uppfattas det som konstigt att man inte ger sig på det som faktiskt brinner då, snarare än de personer som står på läktarna, eftersom reduktionen i praktiken innebär en kollektiv bestraffning.
Det är här vi kommer till långsiktigheten och min farhåga för vad som komma skall.
LÄS MER: Beskedet: De bojkottar arenan efter skandalen
Alla har med andra ord problem med metoden. Och diskussionen om den. Svenska medier fortsätter alldeles för ofta att missa poängen. Man upplåter alldeles för gärna utrymme till politiska debattörer som skriker efter drastiska och kontraproduktiva åtgärdsförslag, framhafsade i stunden, utan någon förståelse för de långsiktiga konsekvenserna, ofta i desperata försök att tränga genom myllret av åsikter och kamma hem ett gäng likes.
Detta i kombination med åtgärder som till exempel minskad kapacitet, utan hänsyn till vad detta leder till i förlängningen, göds det mycket destruktiva etablissemangsföraktet inom supporterrörelsen, misstron mot både polis och medier, det som polariserar. Aggressiviteten och hävdelsebehovet växer. Fler ordningsstörningar uppstår. Det i sin tur tvingar fram ännu fler ineffektiva åtgärder, åtgärder som provocerar, polariserar och till slut innebär två saker.
1. Ett klimat som omöjliggör den enda vägen framåt, att dra åt samma håll.
2. När tillräckligt många störningar ägt rum säger polisens lagstiftning att man ska stänga läktarna.
Sverige har inte råd med tomma läktare
Så vad borde vi göra?
Ni vet svaret: Prata om bengaler.
Så låter det ibland. Andreas Granqvist har kommit hem till Helsingborg, han klagar på bengalerna. Johan Wiland och Andreas Isakssons derbymatch blev fördröjd. De klagar på bengalerna. De är inte ensamma, motståndet har blivit mer högljutt från spelarhåll.
Är det bengalerna som är problemet vi ska uppehålla oss vid?
Naturligtvis inte. Ett av de största problemen med bengaler är att det pratas för mycket om dem. Bengalen är först och främst ett identitetsattribut, dessutom ett förbjudet sådant, därmed ett viktigt självständighetsuttryck. Symboler försvaras och attackeras gärna i debatter, ju mer fokus som läggs på bengalernas närvaro, desto fler påminnelser om konfliktytan.
När landslagskaptenen och andra pratar om bengaler vill de komma åt något annat, det är jag övertygad om: Otryggheten. Tittar man historiskt är pyroteknik heller inte vållande till de stora läktarkatastroferna, utan det är folksamlingar i rörelse. De forskare jag har pratat med genom åren tonar alltid ned själva pyroteknikens betydelse för faran, utan pekar i stället på arrangemanget runtomkring.
LÄS MER: Beskedet: Stängs av från fotboll – i två år
Nej, det vi borde prata om och samlas kring är de beprövade metoderna, plattformarna som finns tillgängliga för att implementera effektiva åtgärder på kort och lång sikt. I delar av Sverige flyter, vad jag förstår, det arbetet på ganska bra. Man har dels en konstruktiv dialog med alla parter samlade runt samma bord, ofta med den samverkansfrämjande, fristående organisationen Enable Sverige inblandad. Man hanterar incidenter tillsammans och låter inte åtgärderna kraschlanda med frågetecken mellan stolarna, utan tar fram förslag tillsammans.
Det är dags för Stockholm nu, dags att sansa sig, dags att skippa offentliga bataljer och fingerpekande. Dags att sätta sig vid samma bord i lugn och ro. Stockholmsfotbollen har inte råd att dras med konflikter inför öppen ridå, reagera i affekt och hamna i personliga dispyter. Den har inte råd att drabbas av ineffektiva åtgärder eller fler skandaler.
Den har verkligen inte råd att spelas inför tomma läktare, men det är ditåt det sluttar i lagstiftningen.
Sverige och svensk fotboll har inte råd att förlora sin spegelbild.