Inför säsongen 2018 stod IFK Göteborg inför en av de tuffaste utmaningarna man ditintills ställts inför. Dels de ekonomiska aspekterna och på det sätt föreningen parerat slitningar och maktkamper genom åren, nu skulle även ett nytt spelsystem sättas. Blåvitt skulle lämna det trygga men ack så uråldriga 4-4-2 och nu gå den moderna fotbollen till mötes. 3-5-2 eller 3-4-3. Bollkontroll, fart och rörelse. Det markerades en skillnad från ledningen, gammalt mot nytt. Att tränare och verksamma inom fotbollen i stort pratar mindre i termer av sifferkombinationer och att spelet fotboll alltid behöver anpassas utifrån förutsättningar, pratades det mindre om. Nej, ut med det gamla, in med det nya.
”…fotbollsaktörer runt IFK Göteborgs sportsliga sfär utövade påtryckningar på Mats Gren…”
I och med detta skulle en ny tränare hämtas in. En tränare som stod för det moderna, som skulle förändra, och förhoppningsvis, berika Blåvitts DNA. Många namn dök upp under resans gång, lika många föll bort. Till slut återstod bara en huvudkandidat, Andreas Brännström som under säsongen fört upp Dalkurd till Allsvenskan. Men efter segdragna förhandlingar, samtal och en hastig vändning, presenterade till slut IFK Göteborg Poya Asbaghi som ny huvudtränare. Andreas Brännströms tidigare adept och tränarkollega. Turerna som ledde fram till detta lär de lärda sia om, men så mycket kan sägas att fotbollsaktörer runt IFK Göteborgs sportsliga sfär utövade påtryckningar på Mats Gren om att låta lägga handen på Poya Asbaghi. Och så blev det.
”Poya Asbaghi köpte dock resonemanget, vilket jag kan garantera långt ifrån alla tränare skulle ställa upp på.”
Redan i samtalen med kandidater till posten som huvudtränare för IFK Göteborg, förde Mats Gren in detta om att ambitionsnivån skulle hållas nere och kraven sänkas. Det var tydligt. En målsättning ”runt en sjätteplats” och att alla inblandade, från ledning/tränare ut till supportrarna måste ha ”tålamod” var budskapet som signalerades. Detta skulle ganska snart visa sig bli till ett mantra, och helt utan sammanhang av några positiva delar som IFK Göteborg var bärare av. Man behöver inte vara idrottspsykolog för att förstå att detta var en defensiv och väldigt tillbakadragen hållning för en klubb av IFK Göteborgs dignitet.
Som också riskerade att påverka det rent sportsliga.
Poya Asbaghi köpte dock resonemanget, vilket jag kan garantera långt ifrån alla tränare skulle ställa upp på. Men det kändes kanske som rätt läge att komma som orutinerad men intressant, till en storklubb där kraven helt plötsligt hade sänkts och där målsättningen kändes ganska bekväm. Detta har ingen tränare i Blåvitt upplevt genom åren. Det skulle köpa klubben tid, och under resans gång skulle höjda röster kunna hanteras med tålamods-mantrat.
Att klubben bestämde sig för att ändra inriktning vad gäller spelsystem eller att man sökte en ny tränare för att matcha upp det hela har jag inga som helst problem med. Det var kanske nödvändigt, och faktiskt, väldigt spännande. Blåvitt behövde en nytändning, men varför valde man att lägga fram det på det sätt man gjorde? Varför devalverade man sig själva? Det är där jag anser att kardinalfelet gjordes. IFK Göteborg framstod helt plötsligt som den blyga hunden som ängsligt backade in i rummet när de andra hundarna redan börjat äta. Man förminskade sig själva, och jag är övertygad om att det påverkat det sportsliga. Då i negativ bemärkelse. Av det ser vi resultatet 21 omgångar in i Allsvenskan. Ställ er själva frågan vilka som egentligen blivit klart bättre det senaste året? Blåvitt framstår som ett lag som anpassar sig efter motståndarna med alldeles för få egna idéer och stora brister i utvecklingen av de egna spelarna. Det är möjligt att Poya Asbaghi inte har förmågan och kompetensen, men förutsättningarna hade definitivt kunnat se annorlunda ut.
”Man man kan ha en offensiv och framåtlutad attityd till situationen. Att utstråla att man är vinnare…”
För tanken och ambitionen måste väl ändå vara att spelare ska välja Kamratgården framför att gå till Kalmar eller Örebro? Det tror jag ingen i eller omkring IFK Göteborg har en avvikande uppfattning om. Att spelare vill komma till Blåvitt för att det finns något där som är speciellt. Så istället för att förminska sig själva som förening hade man kunnat gå ut med en helt annan inställning i lanserandet av en nystart.
Att med rak rygg tydliggöra: Ekonomin är inte samma nu som tidigare, men det är bara en del i det hela. Vi har Sveriges bästa träningsförutsättningar och det ska synas, vi ska vara bäst i Sverige på att utveckla spelare. Det ska bli tydligt att hos IFK Göteborg utvecklas spelare snabbare än någon annanstans”. Man man kan ha en offensiv och framåtlutad attityd till situationen. Att utstråla att man är vinnare, även om man inte vinner alla matcher. Detta hade skapat en helt annan atmosfär i och kring Blåvitt. Speciellt med tanke på att man också pratat om guld 2021.
Det hade dessutom satt en tydlig kravbild på föreningen om att svara upp mot sina egna förutsättningar, vilka är sällsynt goda. Det hade funnits en värdighet i detta. Värdigt IFK Göteborg.
