Genks nivå är dit som Malmö FF jobbar för att nå
När jag pratade med vd Niclas Carlnén och sportchef Daniel Andersson i våras så pratade bägge om att höja upp MFF en nivå. De nämnde aldrig klubbar, men det är väl inte otänkbart att det handlar om att ni samma nivå som exempelvis Basel och Young Boys från Schweiz, FCK från Danmark, och Genk från Belgien. Att oftare vara i ett europeiskt gruppspel, att vara i en sits där de kan kräva över 100 miljoner kronor för att sälja spelare, och som själva kan betala åtminstone 20-30 miljoner för fina nyförvärv.
Att ta sig förbi Midtjylland och in i Europa League var ett fint steg för det här året. Genk var ett steg för långt i dag, och visar att det nog ändå är åtminstone ett par års klättring kvar för MFF. På sikt handlar det om att göra ännu fler bra saker, att öka omsättningen ännu snabbare, och försäkra sig ännu mer om att det är bättre spelare som värvas in.
Temposkillnaden
Många svenska klubbar försöker antingen spela lite mer ”typiskt svenskt”, eller går mer mot ett Östersundshåll med ett kontrollerat, lite långsammare passningsspel. Belgiska ligan är tvärtom. Belgiska ligan är som hockey om allsvenskan är som shack. Extremt händelserikt, från straffområde till straffområde, med en stor mängd tre-mot-tre- och fyra-mot-fyra-lägen. Både de anfallande och försvarande spelarna är bekväma i det, och orkar i 90 minuter.
Om Midtjylland var en prövning på storlek och kraft för MFF, då var Genk en prövning på tempo, och att försvara och anfalla i en-mot-en-lägen. De hann före MFF i situationer där MFF såg ut att vara något halvt steg före, de kunde smärta mer i sina kontringar, de var lugnare när MFF väl skulle ställa om. De var vana vid svåra, snabba situationer.
Ett par mindre överraskningar
Malmö FF bytte ut Eric Larsson mot Andreas Vindheim, och Oscar Lewicki fortsatte att prioriteras högre än Arnor Traustason. Det överraskade inte. Det enda som var lite överraskande var att det ibland såg ännu mer ut som 4-4-2 än 3-5-2 i början, och att Uwe Rösler bytte ut Marcus Antonsson (målskytt i sex raka matcher) tidigt för att gå över till en 4-4-1-1 med Anders Christiansen som släpande anfallare.
Genk valde jättesnabba Dieumerci Ndongala före jättesnabba Joseph Paintstil, halvordinarie unga mittbacken Joseph Aidoo före halvordinarie unga mittbacken Jhon Lucumí, och Jere Uronen var tillbaka efter hjärnskakning. Det närmaste som fanns skrällar i Genk var att bautastora anfallaren Zinho Gano och intressanta spelfördelaren Bryan Heynen inte ens fick bänkplats. I övrigt spelade de på ungefär som väntat i sin 4-2-3-1.
Några positiva saker
Alejandro Pozuelo stängdes i stora delar av, vilket är ett bra betyg för MFF då han är en av hela belgiska ligans bästa spelare. Genk kom inte alltid upp i den höga tekniska nivån centralt som de brukar vilja göra. Det här var en match som var bra att vinna, men inte en absolut måste-match. Knappt någon spelare i MFF gjorde ”en bra match” och ska kunna göra det bättre hemma. Inte bra, men ingen absolut katastrof.
Maehle och Aidoo
Många spelare i Genk hade några enstaka bra sekvenser och gjorde även totalt sett bra matcher, men två stycken stack ut: Joseph Aidoo som mittback och Joakim Maehle som högerback.
Maehle hade både snabbhet, längd, och tyngd i sina löpningar, och fixade 1-0-målet. Aidoo stängde av allt hos MFF som kom nära Genks straffområde, och såg hur bekväm ut som helst trots många svåra situationer. Utan tvekan har bägge utvecklats mycket sedan de lämnade Danmark respektive Sverige. De klarar av många delar av spelet och kan snart vara redo för större ligor.