Noa Bachner
Fast förankrade i botten av allsvenskan, en trupp byggd för ett äventyr som hade avslutats i förtid, utan pengar på banken och en tränarsituation som precis hade spårat ur på alla tänkbara sätt.
2013 är goda råd dyra, men i Djurgården är det bara sms-lån som gäller. I normala fall slutar den sortens extremkris för en fotbollsklubb, oavsett storlek, med nedflyttning, dunder och brak. Innan det vänder uppåt igen kan det ta ganska många år. Fråga Hammarby.
Här kom alltså Henrik Berggren in i bilden, mannen som fick i uppdrag att trassla ut saker och ting. Som han gjorde det.
Titta på den han lämnar efter sig i februari nästa år och fascineras av arbetet.
I mars redovisade Djurgården ett eget kapital på ungefär 50 miljoner kronor, sedan dess har man sålt spelare för ganska mycket pengar igen, summan lär stiga rejält till nästa år. Med enorma vinstmarginaler på spelarövergångar i flera års tid, ett resultat av parhästen Bosse Anderssons omdöme och förhandlingsförmåga, har klubben inte bara slutat blöda ekonomiskt, den har kunnat växa i stället, och det märks på planen, där Henrik Berggren av allt att döma fick kröna sin tid som vd med en cuptitel i maj.
Det är genom att betrakta den verkställande direktörens jobb, hur han och Bosse Anderssons inträde i Djurgården innebär vändpunkten, som man bäst förstår vilken avgörande tidpunkt det här blir för klubben de räddade.
Helt avgörande för Djurgården
De här posterna, vd-jobbet, sportchefen, direktören, människorna bakom skrivbord med koden till Franz Jäger-skåpet, telefonen vibrerande bredvid sig och exceldokumenten på skärmen – är svensk klubblagsfotbolls nyckelpersoner. Vi pratar så himla mycket om spelarna, men i förlängningen är det klubbledningens kompetens, deras omdöme och visioner som avgör allsvenskan, som anställer, som låter en tränares idéer omsättas i praktik, som bygger akademier, ekonomier och i bästa fall dynastier.
Det är inte en enskild värvning av en hemvändare eller en dålig domarinsats (eller bra!).
FÅ BÄST KOLL: Följ Djurgården Fotboll – direkt i Messenger
Även om direktörerna alltid har varit fotbollsklubbarnas arkitekter undrar jag om det inte är en mer delikat rekrytering än någonsin just nu. En sak är nämligen tydlig: Det sker just nu en ganska snabb professionalisering av svensk klubblagsfotboll. Tjänster heter nya saker, kanslier byter namn, styckas upp, ansvar finfördelas, apparater vidgas, expertisen på varje lite området värderas högre. Organisationer växer med andra ord, det oerhört komplexa och svåra jobbet att styra en fotbollsklubb framåt i världen 2018 har erkänts som en sorts vetenskap och börjat behandlas därefter.
För Djurgården är det helt avgörande att hänga med på det tåget – deras konkurrenter gör det – i alla fall om man vill uppfylla det som borde vara klubbens ambition: Att etablera sig i det översta skiktet av allsvenskan.
Vissa saker har inte hängt med
Är det då bara en dålig sak att man byter vd?
Det tror jag inte. Berggren och Bosse Andersson har basat över en klubb som många gånger framstår som lite för personberoende. För många framgångsfaktorer de senaste åren verkar bo i huvudet på två personer, det är i sin tur skört. Klubben kan dessutom, troligen som en konsekvens av detta, framstå som lite för okoordinerad, i förlängningen oplanerad. I den verkligheten har vissa saker inte hängt med.
Jag vet till exempel att flera etablerade spelare som kommit till Djurgården har vädrat missnöje med professionalismen runt Kaknäs. Samma intryck, att Djurgården inte är på samma nivå eller presenterar en lika gedigen struktur som sina konkurrenter, har sipprat ut från potentiella värvningar som i stället valt andra klubbar.
Det är klart att en klubblagsvardag bortanför allsvenskan innebär att man har vant sig vid vissa saker, men det är inte omöjligt att förstå vad som menas.
LÄS MER: Följ allsvenskan här – mål, highlights och direktrapport
Han ska aldrig behöva göra det igen
Publiksiffrorna tillåts dala för mycket, Kaknäs är i behov av upprustning, ungdomsorganisationen behöver i alla fall producera spelare som spelar i U21-laget snarare än att inlånade kompisar från division fyra-lag (som tränas av assistenten Hugo Berggren) dyker upp i matchtruppen. Det hände senast förra veckan och har hänt ganska ofta genom åren.
Djurgårdens framgång under 2017 och första halvan av 2018 var i första hand möjlig tack vare Bosse Anderssons skicklighet, resultatet av en rekryteringsoffensiv och tränaren Özcan Melkemichels förmåga att få ihop en grupp på kort tid, men det är också anledningen till att den nu framstår som ganska kortlivad. Till skillnad från till exempel Hammarby och AIK, klubbarna man gärna jämför sig med, har man inte använt en systematiserad arbetsmetod för att etablera sig i allsvenskans topp. När nyckelspelare har lämnat i år har det inte funnits en plan för hur de ska ersättas på kort tid. När truppens konturer ändrats har det inte varit med en spelidé som ledstjärna, utan individuell skicklighet hos den som är tillgänglig.
Där AIK och Hammarby har lagt planer för hur man ska ta sig till en viss position i allsvenskans topp och sedan rekryterat både spelare och ledare efter den ambitionen, har Djurgården snarare gjort punktinsatser i A-laget och skaffat sig kortsiktig slagkraft.
Man befinner sig där man befinner sig i årets allsvenska tabell bland annat på grund av det.
Om Bosse Andersson följer Henrik Berggren ut ur klubben – och det låter inte helt osannolikt att döma av Bosses kommentarer – lämnar man glimrande förutsättningar till sina efterträdare. Resan från punkt A till punkt B har genomförts med bravur, stora kompetenser lämnar klubben. Men samtidigt som Djurgården behöver träffa lika rätt när man ska vidare till punkt C måste man undvika att fastna i personberoende framgångsfaktorer.
FÖLJ DITT LAG I ALLSVENSKAN: Få nyheter skickade i Messenger direkt till telefonen
Henrik Berggrens uppdrag är mer än slutfört. Nu behöver man bygga en organisation som kan både förvalta hans arv, men även garantera att han aldrig mer behöver rida in på vit häst och rycka upp den ur sin egen oreda.