– ​Obehagligt bra

Visst, inget avgörs av två insatser. Ingen liga avgörs i september och ingen finalbiljett till Madrid bokas genom att vinna den första av sex oerhört tuffa gruppspelsmatcher i Champions League. Men det som Liverpool visat upp mot både Tottenham och Paris Saint Germain är helt enkelt inget annat än obehagligt bra.

Liverpool har på fyra dagar dammat av både ett Pochettinotaktiskt lagbygge och sen en monstermaskin från Paris, med fyra miljarder offensiva anledningar till att det borde ha sett jävligt mycket svårare ut än vad det gjorde.

Visst, både i lördags och igår skrevs slutresultaten till uddamålssegrar, men alla som såg matcherna med någorlunda nyktra ögon kan vara överens om att det enda rättvisa egentligen vore att Liverpool vann med 4-0 vid båda tillfällena.

Så vi kan nog också konstatera att PSG-managern Thomas Tuchel lär ha varit dyngrak på deras bänk i alla fall...

Och visst hade vi kanske kunnat sitta här och klaga lite nu. Klaga på att vi inte stänger matcherna. Att vi kanske slarvar lite i offensiven ibland. Men vafan vore vi för människor om vi satt här och gnällde efter den sjätte raka segern på lika många matcher och med ett Anfield från igår som antagligen fortfarande gungar. 

Vi har ett Liverpool som är obehagligt bra och det är vår förbannade plikt att bara luta oss tillbaka och njuta. 

Igår kunde vi rotera in friska ben från Jordan Henderson och offensiv spjutspets i Daniel Sturridge. Den senare spelade Kloppfotboll på ett sätt jag aldrig sett honom göra tidigare och jag hyllade även hans inhopp i lördags på sociala medier, där jag tyckte han kom in och spelade extremt klokt och till lagets bästa utan att stressa fram något exklusivt i det offensiva spelet.

Mot Paris startade han både målskyttet och ledde en offensiv på äkta Bobby Firmino-manér. Eller visst, det kan ingen. Men att bara vara i närheten räcker och blir över – faktiskt. 

Hans löpsnitt visade på att han landat på 11,2 km om han stannat i 90 minuter och jag tror ärligt talat vi kan räkna på tåspetsarna hur ofta Daniel Sturridge tidigare sprungit över en mil för Liverpool. Så den transformation vi nu ser hos spelare både på – och vid sidan av – plan är faktiskt extremt anmärknings- och beundransvärd. Alla spelare bidrar och summan av kollektivet är nu ännu större än det av delarna separat.

I tillägg till en sylvass blixtoffensiv har Liverpool Football Club nu dessutom fler strängar på sin lyra. Vi har en målvakt som ingjuter stabilitet med sin pondus, en mittback i Virgil van Dijk – som jag ärligt talat tycker är bäst i världen just nu – och vi har ett ombalanserat mittfält som kan spela kontrollerat, med taktpinnen i högsta hugg, även mot de bästa fotbollsspelarna i världen.

Igår kom vi ut ur blocken och exploderade. Sen kunde vi stabilisera, kontrollera och helt ärligt fullständigt neutralisera spelare som Neymar, Cavani och Mbappé. Och det där är en mening som nog hade fått mitt tangentbord att implodera för ett år sedan.

Där finns dessutom saker som kan bli bättre. I lördags var Sadio Mané lite för bollkär och igår verkade Mohamed Salah inte vara vän med bollen. Det är såklart frustrerande när man vet vilken spets där finns i båda spelarna, men vi får också komma ihåg vilka toppar vi ibland jämför deras prestationer med. Mohamed Salah slog alla tiders målrekord i Premier League i fjol. Alla våra anfallare gjorde 10 mål vardera i Champions League (aldrig hänt förut) och det spelade generellt på en helt utomjordisk nivå under långa stunder. Sänker vi bara ribban lite och jämför dem mot dödliga spelare så inser vi ganska snabbt att de är helt fantastiska även i år.

Med det sagt har vi en trupp som möjliggör att ingen spelare längre behöver fylla en plats på grund av gamla meriter, men vi ska vara väldigt försiktiga med att ropa oss hesa och klaga. För det här är tider för fest och ljuva drömmar. Och en sjunde seger på lördag.