Noa Bachner
Svaret är naturligtvis ja på samtliga frågor, men vet ni vad som överraskade mest den här eftermiddagen?
Att AIK:s förlustnolla sprack? Att de släppte in två mål? Nej. Vare sig när han sköt 1-0 vid Oscar Linnérs högra stolpe eller nickskarvade in tvåan via Per Karlssons fotknöl valde Thern att fira.
Skoja, det gjorde han visst.
”Simon är för bra för AIK” tjöt läktarna på Östgötaporten medan målskyttens ärevarv övergick från vanligt målfirande till en Forrest Gump-liknande löpning. Thern slutade i famnen på Jens Gustafsson, strålande av segersötma och revansch. Det stod 2-0 till Norrköping, det dök upp en etta i AIK:s förlustkolumn och plötsligt hade vi fått ett allsvenskt upplopp med mer nerv än många av oss hade trott.
Några meter bort stod Rikard Norling med armarna i kors och bekantade sig med ett ovanligt scenario. För första gången på 33 seriematcher hade han hört en slutsignal och konstaterat att nej, i dag blir det inga poäng.
Det är en förlust och ett nederlag som kommer mot ett av Sveriges bästa lag, för dagen ledda in i striden av en besatt spelare på jakt efter upprättelse – men den kom nu, med tillräckligt många matcher kvar för en formsvacka, och den kom veckan innan ett monumentalt derby mot Hammarby.
Den kunde kommit bättre.
FÅ BÄST KOLL: Följ Norrköping – direkt i Messenger
Spelade på gränsen till förbannad
Men först Norrköping och Simon Thern.
Vilken bra match de gjorde, vilket fokus, vilket tålamod, vilken kvalitet man plockade fram i avgörande lägen. Man mötte ett förhållandevis blekt AIK vars mittfält fick se sig nedtvingat av hemmalagets, framför allt den nästan snaggade killen med nummer 21 på ryggen som spelade som ett av sina inlägg på Twitter, på gränsen till förbannad med en glasklar poäng att bevisa.
Han hade en Anderas Johansson i löjeväckande fin form (den här meningen har jag förberedd i ett separat dokument, klipper ut och klistrar in varje gång jag skriver om Norrköping) som hanterade allsvenskans bästa anfallare just nu, Henok Goitom (kom bara till ett och ett halvt läge på hela matchen), med enkelhet.
Första halvlek hade spelats väldigt mycket i sidled, med AIK ofta tätt organiserade centralt med kontroll på sina ytor, om än något offensivare än man hade förväntat sig – och ett Norrköping som utvärderade alternativ men oftast bestämde sig för att vänta lite till innan bollen gick framåt.
Hemmalaget saknade spelare lite varstans. Henrik Castegren fick göra sin första start för säsongen och brottades bra med AIK:s forwards när bortalaget försökte spela sig framåt.
Byttes ut med all rätt
Annars såg vi två innermittfält som slet i matchen åt var sitt håll, och man måste återkomma till Simon Thern, igen, ni får sluta läsa om det blir för tjatigt, men när han som hade så svårt att åstadkomma någonting överhuvudtaget i detta AIK åstadkom det mesta här blir det svårt att inte göra det.
Som han var på humör här, slet runt, småvresig och våldsamt bestämd, full av energi och intention, fördelade boll, transporterade och vann närkamper. Han skapade även sitt lags bästa chans i första halvlek när han sköt ur svår vinkel, men Oscar Linnér räddade fint vid stolpen.
Mot sig hade Thern bland annat Kristoffer Olsson, utbuad av sin hemstad, föremål för sparkar, snytingar och ja, det mesta, ofta liggande och orsaken till så många spelavbrott att tilläggstiden på en minut kändes som en rejäl felkalkyl. Men mellan alla sparkar var AIK:s kreatör oförmögen att ta kontroll över mer än ytorna han skulle bevaka. Han försökte skicka i väg Tarik Elyounossi bakom Pekings trebackslinje, men norrmannen slarvade bort lagets bästa kontringslägen flera gånger om, ett tema som till slut fick honom utbytt och det med all rätt.
En ödesmättad vecka för AIK
Vi hade fått ungefär det vi förväntade oss, en match full av riskminimering där misstag med största sannolikhet skulle bryta dödläget – men misstag fick vi.
Om Thern hade spelat som om han var utskickad på ett väldigt speciellt uppdrag, med allt möjligt att bevisa för alla möjliga människor, blev intrycket ännu starkare i andra halvlek. När han nöp till i halvlekens inledning var det med en mindre alert Linnér mellan stolparna. Avslutet var på inget sätt fantastiskt, inte ingripandet heller, men konsekvensen stor.
AIK har inte tillbringat många minuter i underläge den här säsongen, men när man har gjort det har det varit mot Norrköping. Här fick man dessutom dubbelt upp: Det gick inte många minuter innan Thern kom först på en hörna och skickade ned bollen via Per Karlssons fotknöl och in i mål.
Alla andras problem har i huvudsak varit AIK:s totala ovilja att trampa igenom. Förluster händer, och den stora frågan är egentligen inte vad som hände här, utan vad som händer nu, nu när Hammarby väntar på ett knökfullt Friends, Hammarby som kan ta över serieledningen med två raka segrar och Norrköping som kan lägga sig tre poäng om så blir fallet.
Frågan är vad som händer nu när allt blir lite ödesmättat helt plötsligt.
Vad som hände här är däremot inget mysterium.
Fem av AIK:s 13 insläppta bollar den här säsongen har gjorts av Peking. Norrköping har serieledarnas kryptonit. Jag vet inte om det är helt rätt det där med att Simon är för bra för AIK, men de verkar inte riktigt tåla honom.