PREMIÄR EKWALL: Räddas inte av AIK:s satsning – sämsta på många år

PREMIÄR PÅ FD – KRÖNIKÖR PATRICK EKWALL

Det bästa med allsvenskan är att det inte spelar någon roll hur dåligt det är, vi älskar vår lilla skitliga ändå.
Det sämsta är att allsvenskan 2018 knappast har blivit bättre.
Tvärtom; ligan är sämre än på många år.

Det där går ju i vågor förstås, det blir lätt så när vi har en allsvenska som måste jonglera med ekvationen ”sälja så mycket och så dyrt som möjligt, ersätt helst med lite mindre och gärna väldigt billigt”. Allt i en förhoppning om att tjäna pengar och säkra ekonomin samtidigt som du ersätter med tänkbara guldkorn som KANSKE kan bli något som just KANSKE kan förbättra den ekonomiska statusen i framtiden och däremellan vara tillräckligt bra för att ge laget framgång.
Det är inte alltid det går att få ihop den ekvationen och det kan jag förstå.
Därför blir som det blir ibland. Och då blir lite som under 2018.

I årets allsvenska har AIK kört lite på samma hjulspår och inte förlorat en match på ett år, trots att laget drabbades av en kaotisk försvarsvår när Nisse Johansson tvingades sluta, Jesper Nyholm bröt benet och ingen riktigt visste när (eller om, faktiskt) Daniel Sundgren skulle vara tillbaka.
AIK hann blixtförstärkta med Robin Jansson från Oddevold i division 1. Idag är han i stort sett helt ordinarie i det som varit allsvenskans bästa lag.
Hammarby hämtade in Nikola Djurdjic som varit iskall i danska Randers. Idag har Djurdjic gjort tio mål i allsvenskan och jagar en skytteligatitel. Det är lika många mål som han gjort i fyra olika klubbar sen han kom till Malmö FF på lån 2015.

Vi kan alla garva åt att jag dömde ut GIF Sundsvalls spanska storsatsning och jag får stå för löftet att ta en runda på stan i ett par Foppatofflor om Juanjo skulle vända upp och ned på allsvenskan.
Giffarna har lovat att ta emot mig med öppna armar, allt är riggat och klart, jag ska bara hitta en dag som passar i mitt schema.
Men även om jag var väl hånfullt kritisk – och hade helt fel – så var jag inte direkt ensam om att tippa Sundsvall sist årets serie.
Juanjo Ciercoles åkte till södra Norrland med drygt 170 matcher i den spanska tredjedivisionen utan att hans karriär tagit fart, inte ens till Segundan.
David Batanero hade varit runt i tio olika spanska lag i de lägre divisionerna de senaste tio åren innan han satte sig på planet till Sundsvall.
Så här långt i år så har Juanjo/Batanero kanske varit allsvenskans allra bästa innermittfält.

Allt det här säger ju förstås en hel del om hur bra allsvenska klubbar blivit på att förädla det man kan hitta i reakorgarna eller i hyllor för skadat gods.
Det säger väldigt mycket om hur skickliga sportchefen Urban Hagblom och hans tränarstab i Sundsvall varit på att bygga något unikt med sin spanska satsning, där Halmstads BK totalmissade med samma koncept förra året.
Jag kan gilla det och har varit snabb att hylla hur Östersund formade dussinspelare från Superettan till en 16-delsfinal mot Arsenal i Europa League, till landslagsmän och välbetalda utlandskontrakt.
Men det säger nog en del om allsvenskan 2018; det är lite vad det är och i år har till och med Bonke Innocent fått starta ett par matcher för Malmö FF.

Linus Hallenius har gjort en beundransvärd säsong på alla sätt, Henok Goitom kan bli tungan på vågen när AIK vinner guldet, Malmö FF klarar sig uppenbarligen inte utan Markus Rosenberg som redan lagt av en gång, Björn Paulsen kan gå från anfallsstjärna till en av ligans bästa mittbackar på en halvsäsong, Andreas Johansson är fortfarande IFK Norrköpings ryggrad, Djurgården kan nå en Europaplats med sjuhundra mittbackar och en forward, Östersund kan absolut bli topp tre trots att alla deras stjärnor dragit någon annanstans, BP är inte borträknade ännu, Dalkurd kan klara sig kvar sen man plockat in (trumvirvel!) Eero Markkanen på topp.
Det enda som är som väntat är väl att Örebro blir runt 10:e plats, att Häcken återigen inte kan få full utveckling på sitt material samt att IFK Göteborg sakta men säkert famlar i mörkret.
Och så Elfsborg. Som ingen verkar bry sig om, oavsett om de kan vinna allsvenskan eller (som i år) åka ut.
Är ni med mig här?

Kvalitén på klubbarna, fotbollen och ligan har varit klart medelmåttig i år, sämre än på ganska många säsonger och det går att läsa av på rätt många sätt.
Inte bara de skäl jag angett här.
AIK höll på att åka ut mot pubgänget Shamrock Rovers i Europa League-kvalet och blev sen nollade i två förlustmatcher mot Nordsjälland, som knappast vänt upp och ned på danska ligan. Samma AIK som alltså inte förlorat en allsvensk match på ett år.
Häcken försvann mot Leipzig (såklart, tufft motstånd) men gjorde det som om vore de ett gäng från Färöarna (4-0 i Tyskland på en halvtimme, typ).
Djurgården försvann mot ett ukrainskt lag som blivit femma i ukrainska ligan och kvalificerat sig via fair play.

Ja, Malmö FF är i EL-gruppspelet och gjorde en magnifik bortamatch mot Midtjylland. Och MFF ska väl vara där, på den nivån, sett till alla tänkbara förutsättningar egentligen.
Men att flyga bort i Championskvalet mot ett svalt ungerskt mästarlag var förstås ett stort misslyckande.
Den europeiska konkurrensen har blivit skarpare med fler länder och klubbar som ges ekonomiska möjligheter att skapa bra lag.
Men i år såg våra allsvenska lag ut som en lillebror från landet.

Sen spelar det förstås ingen roll.
Du och jag sitter ändå på helspänn för att få fart på allsvenskan efter landslagsuppehållet.
Vi längtar på att det ska dra igång igen.
Det spelar ingen roll hur risig den är, vi älskar vår lilla skitliga som heter allsvenskan.
Det blir aldrig bättre än så.

***
Vi kan ju utan problem prata om två nästkommande omgångar som hyggligt avgörande för när den här allsvenskans guldstrid kommer att avgöras.
Åtminstone väldigt avgörande i AIK:s fall.
Först trean IFK Norrköping i denna omgång, sen derby mot Hammarby.
AIK-segrar i de två matcherna och det är svårt att se om någon kan rubba laget från Solna.
Förlust i någon? Ja, då handlar det förstås en hel del om hur AIK reagerar på första förlusten på ett år.
Tio omgångar kvar, 30 pinnar att spela om, mycket kvar. Men ändå två väldigt avgörande omgångar kvar.

***
Hur ska Janne Andersson ta sig an det faktum att det börjar pyra lite, lite i hans landslag?
Smekmånaden tog slut efter Turkiet.
Victor Nilsson-Lindelöf och Robin Olsen vill inte prata med media anförda av sin agent och samma agent kritiserar nu Andersson för att han inte spelat Emil Forsberg rätt i landslaget, som om det är förbundskaptenens fel att det gått lite knackigt för Emil i de två senaste mästerskapen.
Det här är ju ingenting som Janne uppskattar. Inte någonstans.
Hur tacklar han problemet? Och om eller när han gör det, vad händer då?

***
Efter att ha tagit del av BP:s omklädningsrumsmiljö och därefter hört ordförande och sportchef Fredrik Bergholm uttala sig likt en politiker (när han till slut valde att säga något) – då är känslan att allt inte riktigt är som det borde vara i Brommapojkarna.

***
Jag jobbar verkligen hårt för att gå igång på Nations League-tänket. Men det är tufft.
Hur mycket man än försöker intala sig själv att det gäller något så vet man att det inte riktigt gör det ändå.
Känslan är att spelarna tänker ungefär likadant.

***
Undrar hur inspirerad Nahir Besara kommer att vara i Örebro under resten av säsongen?

***
Jag tycker nog ändå lite synd om Erik Hamrén.
Det jäkla inneboende hatet han får utstå från svenskt håll.
Förvisso självförvållat till viss del, men ändå.
Det kan knappast vara Hamréns fel att Island rasar ihop med 90-9 totalt mot Schweiz och Belgien, så dåligt har han inte gjort laget på en samling över en vecka.
Raset började för längesen, det här var Islands nionde landskamp utan seger och tandläkaren visste vad han gjorde när han lämnade uppdraget.
Sen är det förstås ett väldigt udda val av Islands förbund, men det är en annan sak.

***
Kul att vara här, förresten.
Jag hoppas kunna lösa två-tre krönikor i veckan under allsvenskan.
Har du åsikter eller frågor så är du förstås välkommen att höra av dig.
Jag finns på Instagram-kontot @patrickekwall och på Twitter som @ekwall
Nu kör vi.