”Det var alldeles för svårt att tacka nej till”

Det är försäsong.

Linköping HC åker runt i södra Sverige för att spela några träningsmatcher. Just den här kvällen ska man möta Malmö Redhawks i Tyringe.

Med på bussen finns Niklas Persson.

Nästan omgående efter att den aktiva karriären var avslutad, fick han erbjudande om att bli assisterande General Manager i Linköping. Ett erbjudande han inte kunde stå emot.

Vad gör en sådan, kan man fråga sig.

– Det vet väl kanske inte riktigt jag heller, men titeln låter bra, skrattar "Pajen".

– Vi håller på att sätta det just nu Jag kommer scouta, och så blir det en del på juniorsidan. Man skulle kunna säga att jag blir en mellanhand mellan A-lag och junior. Jag ska vara närvarande och lära känna spelarna. Det har inte "Emmis" (Fredrik Emwall, General Manager) riktigt haft tid att göra. Men vi känner oss fram just nu.

Har du någon makt när det gäller rekryteringarna?

– Emwall har sista ordet. Han är chef. Men jag får vara med och tycka, och tänka. När jag kom in var ändå stora delar av truppen satt, berättar Persson.

Involverad i värvningarna

Han fick dock vara rätt involverad i sommarens värvningar av nordamerikanerna James Wright och Joe Whitney.

– Wright var i Tampa Bay när jag var där. Han kommer säkert inte ihåg mig, men jag hade ett starkt intryck av honom som person, och det var en sak jag kunde bidra med.

Samtidigt är Niklas Persson ödmjuk med att när man plockar in nordamerikaner, så är det alltid lite grann en chansning.

– Ja, så är det. Det gäller att de passar i SHL. Whitney är en sådan spelare som ser väldigt intressant ut, men han har aldrig varit utanför Nordamerika. Bara där blir det en helt ny grej för honom.

Det skulle kunna vara en helt vanlig försäsong. Någon av de 21 andra försäsongerna som Niklas Persson gått igenom som seniorspelare, när bussen glider in på parkeringen.

Men det skiljer sig. 

Persson sitter för det första på nedre plan i dubbeldäckaren, där alla ledare sitter. På ovanplan är det alltid spelarna som sitter.

– Jag ångrar inte att jag la av, men jag får inte vara med och spela kort längre! Dit är man inte välkommen. Det är skittråkigt att åka buss nu!

Men blir det inte speciellt att du ska vara chef över dina tidigare lagkamrater?

– Klart det blir speciellt, men vi får hitta en balans och en distans till det. Men jag erkänner att det är svårt, det är många man är kompis med i laget.

– Speciellt de här sista tre åren har det varit en väldigt bra grupp, där alla varit kanonkillar i laget. Då får man vänner även utanför isen. Jag hoppas vi hittar ett bra sätt längs resan och med tanke på omsättningen som är i trupper just nu, så försvinner spelare, och det kommer nya, så det ska nog gå bra.

Första säsongen utan 70-talister

När SHL-säsongen inleds i september blir det troligtvis första gången, sedan 1986-1987 som en säsong startar upp, utan att en 70-talist är med.

Då, var Daniel Rydmark den ende spelaren född på 70-talet (Född 1970), när han gjorde fyra matcher för Färjestad i högsta serien.

När säsongen avslutades i våras fanns det fem 70-talister i ligan.

Niklas Persson, Janne Sandström och Cory Murphy har alla avslutat sina aktiva karriärer under sommaren.

Johan Holmqvist och Per Ledin har inte aviserat något avslut på sina karriärer, men har just nu inte något SHL-kontrakt.

Därför är alla aktiva spelare inför årets SHL-säsong födda på 80, 90 eller 00-talet.

Risken att sista 70-talisten spelat i SHL är därmed stor, om inte Conny Strömberg eller till och med 60-talisten Robert Burakovsky får för sig att de ska in och styra ett powerplay någonstans. 

För Niklas Persson har han upplevt en sommar, som kan beskrivas med ett ord: Njutning.

– Sommaren har varit otroligt bra. Jag har kunnat göra i stort sett vad jag vill, inte behövt planera semestern efter hur jag ska sköta träningen, så jag har njutit till fullo. Helt underbart har det varit.

– Efter alla år, så har jag givits tid att läka kroppen, med alla småskavanker.

”Jävlar vad jag ska fira jul i år”

Familjen har jublat?

– Lite så blir det. Nu har de väl inte riktigt känt av det på det viset än, men helger kommer exempelvis bli helt annorlunda. Det går att planera på ett annat sätt, och jag behöver varken vila eller äta för att kunna prestera på en hockeyplan.

Du slipper Malmö borta på annandag jul.

– Ja, av någon anledning spelar vi ju alltid där just på annandag jul. 

– Och jävlar vad jag ska fira jul i år! En ordentlig jul! Nu när jag tänker på det så kan det nog vara en av de bästa grejerna med att inte spela. Jag vet inte hur många år i rad jag tränat på juldagen, för att förbereda mig för match på annandagen.

Hade du bestämt dig för att sluta när du spelade mot Djurgården i kvartsfinalen i våras?

– Något hundraprocentigt beslut var inte taget. Dessutom hade jag faktiskt några intressanta erbjudanden, bland annat från andra SHL-lag och i utlandet, säger Persson, som nästan kan känna att det är lite elakt att en hockeyspelare ska behöva ta beslut när man precis gjort det roligaste på hela säsongen. 

– Här har vi spelat de roligaste matcherna mot Djurgården, och åkt ut. Man vill bara vinna, och man hade kunnat spela hur många sådana matcher som helst.

Det krävde att han tänkte på hela resan till det där roliga slutspelet, för att beslutet att avsluta karriären skulle vara givet.

– Man får tänka på den där sommarträningen. Alla timmar och tänka på det som är jobbigt, då var beslutet ändå ganska enkelt. 

– Sedan är det klart att man alltid drömmer om en bra avslutning, som Pär Arlbrandt gjorde med SM-guldet runt halsen eller när Magnus "Sigge" Svensson avslutade sin karriär med en uppgång i Leksand.

Du ville inte haka på något erbjudande du fick?

– Jag kände mig ganska klar med LHC som spelare, men kände också att jag inte ville åka i väg från familjen. Det var dags för dem att bestämma lite nu.

Familjen består av fru och tre döttrar. Den äldsta har flyttat hemifrån, mellantjejen har gått ut gymnasiet och yngsta har precis börjat sjunde klass. De har rotat sig väldigt väl i Linköping. 

Du var tidig med att skaffa barn om du redan hunnit kasta ut en dotter.

– Det blev så. Jag bodde i Leksand på den tiden, vad skulle man annars göra, tänkte jag säga...

”Pajen” om tiden i Leksand

I början av karriären förknippades Niklas Persson mycket med Leksand. Han gick hockeygymnasium i byn, och utbildades till en landslagsspelare i Leksands IF, trots att laget tre gånger under Perssons tid i klubben degraderades till hockeyallsvenskan.

Två av dessa tillfällen valde "Pajen" att stanna kvar.

– I Leksand fick jag ta ansvar och jag var både assisterande och lagkapten i ung ålder. 

Men du var väl för bra för allsvenskt spel, andra gången du följde med ner?

– Kanske. Men jag känner ändå att jag utvecklade något varje år. Så det ångrar jag inte. När vi åkte ur tredje gången, så hade jag redan tidigare bestämt att jag var färdig, och skulle söka mig vidare. 

– Så det är absolut ingenting jag känner nu att jag skulle lämnat tidigare. Nu åkte vi tyvärr ur det året jag lämnade, men någonstans så var det ändå dags.

Annars är du ursprungligen Stockholmare. Det tänker man inte på att du är.

– Ja, eller Nynäshamnare.

Pendeln går dit. 

– Ja, ni tycker det, men försök säga det till en Stockholmare. Där är jag uppväxt och det kommer alltid vara hemma, men nu känner jag mig som en östgöte, så Linköping är nog mest hemma för mig.

Pratar barnen östgötska?

– Tyvärr... Eller nej! Det är en rätt charmig dialekt. När det är grovt kan det nästan vara värre än en som pratar grov skånska. Det är roligt, och barnen har snappat upp det.

Finns det någonting du ångrar i karriären?

– Egentligen inte. Några saker är det säkert, och att jag åkte hem från USA är väl en sak jag har funderat över. Att jag inte blev kvar längre. Kanske skulle jag även tagit chansen något år tidigare, men då var jag nog inte redo. Sedan kan förstås också klubbvalet diskuteras. Men där och då kändes det helt rätt att åka hem från Tampa.

Du har inte fått vinna SM-guld. 

– Det är lite jobbigt. Vi var ju så nära med Linköping både 2007 mot Modo och 2008 mot HV. Jag tycker vi gav bort finalen mot HV, och det svider.

Den stora höjdpunkten i karriären utspelade sig i maj 2013. Inför en fullsatt Globen, på hemmaplan, i Stockholm, spelade Sverige hem VM-guldet i en magisk inramning. 

– VM-guld på hemmaplan. Det är nummer ett. Det smäller extremt högt, och jag är väldigt glad att jag fick uppleva det. Karriärens höjdpunkt, helt klart. 

Det uteblivna SM-guldet får Niklas Persson i stället ta som ledare. När 21 år som hockeyspelare är över, får han i stället försöka bygga ihop ett lag som tar det där SM-guldet. 

– Det är tanken. Planen är att ta det där SM-guldet som ledare. Det är något LHC har kämpat länge för och en dag ska vi nå dit.