Therese Strömberg
Samtidigt som det ifrågasatta valet av Stefan Billborn som huvudtränare för Hammarby resulterade i omedelbar framgång och serieledning under våren såg vi ungefär den totala motsatsen i Borås. Det spännande och på många håll hyllade valet att plocka in Jimmy Thelin såg ut att ha fallit platt och Elfsborg sjönk som en sten i tabellen.
Både du och jag vet att hundra procent av ansvaret för vare sig framgång eller misslyckanden aldrig ligger på tränaren, men det finns ändå någonting i att vi till slut hamnade här. Att mitt i den varmaste svenska sommaren på tusen år (jag vet inte säkert, men jag antar att det är något åt det hållet) ska de drabba samman. Vårens bästa och vårens mest ifrågasatta lag.
Och även om det inte känns som det så blåser det faktiskt lite lätt på två håll här.
Hammarby är Hammarby. Neto Borges kliver mer än gärna uppåt och inåt, Jiloan Hamad och Nikola Djurdjic kombinerar sig fram och Muamer Tankovic är inte alls blyg inför att testa avslut. Junior kämpar och sliter på mitten, tar med sig bollen ner för att lugna ner och börja om, hela tiden bygga på nytt.
När Stuhr Ellegaard får slänga sig upp åt vänster på Borges kanonskott från distans efter att Hamad halkat i straffområdet i vad som skulle varit skottögonblicket i sekvensen innan känns det som att Stockholmslaget har den här matchen i sin hand.
Då låter de Elfsborg äta sig in i den, äga mer boll och bygga längre anfall. Men när spelarna flyr undan hettan in i omklädningsrummen har det varit få klara målchanser i en första halvlek som kändes ganska mycket som vädret de senaste dagarna.
Klibbig, svettig och lite för jobbig.
Den andra halvleken? En helt annan.
Pigg, öppen och chansrik.
Imad Khalili har dubbelläge, Tankovic står ren framför öppet mål men får inte bollen, Junior nickar centimeter utanför.
Jesper Karlsson tvingar Wiland att sträcka ut och i anfallet efter är det Stuhr Ellegaard som nekar bollen att gå in.
Det är fina anfall och lägen åt båda håll, men inte ens när Elfsborg får straff spricker målnollan. Det är ett kyligt och alldeles lysande ingripande av Johan Wiland som avslutar en andra halvlek som i stort sett enbart bjudit på av varandra avlösande klassräddningar.
Och när den här matchen är slut och svetten rinner som aldrig förr kan man stanna upp och känna efter. Känna vinden från båda håll.
Jimmy Thelin kom till Elfsborg med en hel säck nya idéer och man har pratat om tid. Tid är inte alltid en försäsong och det är framför allt sällan de första omgångarna av en brinnande liga. Hur mycket tid man ska få på sig och vad som är för mycket tid är egentligen inte upp till mig att avgöra, det är förmodligen redan avgjort i något slags mötesrum eller i någon styrande persons huvud. Men känslan är att även de mest envisa skeptikerna förmodligen inser nu att Thelins jobb med Elfsborg inte har passerat gränsen än, och förmodligen kommer den inte heller dyka upp eftersom det verkar som att saker och ting sakta men säkert börjar sätta sig.
Efterlängtad medvind.
För Hammarbys del handlar sommaren och hösten fortsatt om en kamp om SM-guldet där de för tillfället sitter i en av de bästa stolarna. Men det är en kamp som tätnar ju längre bort från den här utomjordiska hettan vi kommer och ju närmre den iskalla vintern vi kryper. Och med fyra raka matcher utan vinst är det en sällsynt möjlighet som lätt glider en ur händerna när man minst anar det.
Motvind som sakta smyger sig på.