Gå direkt till sidans innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Hammarby IF
Noa Bachner

Hammarby vaggades in i AIK:s pytongrepp

Inget lag i allsvenskan kan skapa en lika klaustrofobisk matchbild som AIK.

När Hammarby hade vaggats till sömns i Rikard Norlings minimala tillställning passade hans lag på att tömma hela huset.

Det ser ut som om SM-guldet kommer att anfallas eller försvaras.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: KENTA JÖNSSON / BILDBYRÅN

Kanske höll man också liv i allsvenskan, för tre poäng är ju som bekant inte nio, och det här inte bara kändes som en inbromsning, utan var förmodligen en fullständigt nödvändig tröjdragning för att förhindra Hammarby från att försvinna bort i horisonten.

Stefan Billborn kallade derbyt för sitt lags ”examen” när jag träffade honom i fredags, och han menade inte bara alla värden som kommer med sakernas tillstånd just nu, derby och tabellettan mot tabelltvåan och allt det där, utan såg den som ett mått på hur tjocka väggar Hammarbys offensiva slägga kan slå sig igenom.

Facit: Inte den här. 

Parkera Robin Jansson, Per Karlsson och Alexander Milosevic vid Visby, sätt ut Rasmus Lindkvist längs upp i norr och Daniel Sundgren i söder, låt Rikard Norling ha en direktlina till alla fem och vi har ingenting att oroa oss för hur många ubåtar som än kränker vatten eller flygplan som snurrar in i luftrummet över Gotland.

Som en vallgrav av kvicksand ringlar det klossar av defensiva konstruktioner framför egen kasse, och hur härligt man än tycker att det är med mål går det inte annat än att fascineras av AIK:s förmåga att helt enkelt göra fenomenet till en raritet. 

Det är vanligare att AIK håller nollan än inte gör det under Norling: Idag spikade man igen för 32:a gången på 62 försök sedan hans återkomst.


LÄS MER: AIK slog Hammarby – avgjorde på straff.  

Sprakande energi? Glöm det

Jaha, tänkte vi och slickade oss runt munnen: 78 grader varmt (vädret i Stockholm har blivit lite som typ Twitter, det finns inga nyanser längre), fullsatt, supertifon och en match som gjorde tillfället rättvisa?

Fyrverkerier? Sprakande energi? Frustande press? Glöm det. 

AIK gjorde det man kom hit för: Lurade in serieledarna i sitt pytongrepp och drog i nödbromsen för att hindra deras hysteriska vansinnesfärd.

Gästerna placerade den senaste tidens lysande bonusspelare, Anton Salétros, på bänken medan Hammarby återigen hade nöjet att toppa sin elva med Jiloan Hamad. Mellan uppställningarnas rader framträdde själva kollisionen, den vi kunde gissa oss till på förhand: Ett svartgult, hyperdisciplinerat block, uppställt för att överblicka hela planen, redo att eliminera varje tillstymmelse till yta, mot en grönvit, anfallsglad storm, utrustade med ett enkelt uppdrag: Hitta läckor.

Första halvlek blev också snudd på parodisk. Två lag kom ut, uppställda som små plastfigurer i sina formationer, med AIK bakom bollen och Hammarby envist tråcklande med den i sin ägo, i väntan på öppningar. 

Båda väntade på misstag.

En enkel slutsats: Fotboll är roligare när man inte väntar på den.

Vi hade spelat lite mer än en halvtimme när gästerna växlade upp och serverade halvlekens höjdpunkt. Kristoffer Olsson iscensatte ett suveränt anfall med en av sina patenterade riktningsförändringar, bollen gick som på ett pärlband fram till Elyounoussi, men Wiland var snabbt ute och tog död på det roliga.

Gillrade sin vanliga fälla

Inramningen? Vid ett tillfälle – precis innan avspark – var vi faktiskt nära en meteorologisk reaktion. Ljudvågor kolliderade och hela laddningen här inne höll på att tömmas som ett åskväder, man väntade på att en blixt skulle ned i mittplan och dela hela Tele 2 – men sedan hände något. Det var nog dagtid, det var nog värmen – men nog var det allt matchen också.

När signalen gick för halvtid hade Rikard Norlings plan realiserats bättre än Stefan Billborns, och det var ett tecken på varthän det barkade. 

Om Hammarbys fotboll går ut på att ge energi till matcher är AIK:s mer inriktad på att dirigera bort densamma, kontrollera långsamt snarare än överrumpla. Här gillrade man sin vanliga fälla och högg med hyfsad framgång när tillfället uppenbarade sig. Hammarby å sin sida körde fast för ofta, blev villrådiga och långsamma, utan rytm eller överraskningar i bakfickan

Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

När matchen startade om var det med lite mer gnista, men fortfarande matchen Norling ville ha mer än Billborn. Bajen knäppte förvisso upp ytterligare några knappar på skjortan och gick framåt lite oftare med lite fler spelare, men varje gång det revs upp ett sår var det svartgula plåster där och lappade ihop saker och ting. 

Segermålet? Inget som direkt hängde i luften, det här var ju oavgjort med stora bokstäver, men det var ett sådant som oftare tillfaller laget som har skapat sin match, och det hade ju AIK.  

Hammarby? Billborns lag har redan visat upp sina utmanar-ID-handlingar – i dag såg vi deras främsta utmanare göra detsamma bortom alla tvivel. 

Vi kommer med största sannolikhet se den här kampen fortsätta på alla möjliga håll genom säsongen, med ett Hammarby å ena sidan som bankar och bultar tills någon öppnar dörren och försöker anfalla sig till guldet, med ett AIK på andra sidan, som plogar bort allt som faller i deras väg och gör allt för att försvara sig till detsamma.