”Bra att den fula byrackan röjer lite”

Det funkade inte längre.

Det var inte så att Daniel Andersson eller Niklas Carlnén hade planerat för det eller såg speciellt lyckliga ut – men trots alla miljoner, stjärnor på bröstet och den där vinnarkulturen som ska ligga som ett immunförsvar mot kraschlandningar av den här sorten: Det funkade inte längre.

Magnus Pehrsson funkade inte längre, och då fungerade plötsligt inte Malmö FF. Eller så var det tvärtom, att modellen han och Daniel Andersson arbetade i hade fått motorstopp.

Hur som helst, till slut lappade Sveriges mäktigaste sportchef ihop det han hade och åkte upp till Stockholm. Det var mot Hammarby han skulle börja ställa saker till rätta, det var mot Hammarby han skulle signalera att säsongsstarten var en tillfällig missräkning, men i stället klubbades något annat: Det blir inte tal om någon guldstrid för mästarna från Skåne den här säsongen – det blir tal om helt andra saker.

Under 2010-talet har Malmö varit svensk fotbolls huvudstad. Det är Malmö FF som har dikterat, dominerat och varit allsvenskans lok, sagt åt andra lag att gå och sätta sig igen när det har blivit för jobbigt, en verklighet möjliggjord av sportsligt hantverk, Champions League-prispengar och efterföljande spelarförsäljningar – men under början av 2018 har man vacklat. 

När det händer och rätt klubbar vaknar på rätt sida, då blir det lite som om MFF glömmer låsa dörren till kontrollrummet.

I dag är det derby i Stockholm, och det är svårt att påminna sig om när lika mycket låg i potten senast, för det är ju om lag som AIK eller Hammarby skulle få tillgång till samma verklighet som det där med makt och fotbollshuvudstad blir något annat än lika självklart som det är nu.

Glöm klyschorna om skryträttigheter, bäst i stan och allt det där för en stund. Svensk fotboll har två vardagar: Malmö FF:s, där man har råd att misslyckas, kan sparka guldvinnande tränare som andra byter strumpor och alltid sträcka sig efter mer av sitt oändliga kapital om det behövs – och restens, där man inte har råd att sparka tränare hursomhelst, inte har råd att misslyckas och inte alltid kan pumpa in mer av sitt kapital i nya spelare. 

I år finns ett fönster, en möjlig väg ut ur MFF:s skugga, framför allt för det lilla antal klubbar som i grund och botten står rustade att bygga sig lika starka, och när allsvenskan börjar skikta sig är det två lag som tycks ha fått in var sin fot. 

Det ena är AIK, som flåsat mesta mästarna i nacken i snart sju år. 

Det andra är laget som inte bara tränger sig före, utan kan rycka ifrån i dag: Hammarby.

***

– Det är en sekvens mot Sundsvall. Spelsekvens. Vi har 20 minuter där. 

Att be Stefan Billborn minnas ett ”favoritögonblick” från de första, segerrusiga nio omgångarna visar sig snabbt vara en utmaning.

– Det känns bra, det känns så jävla bra att vi inte har varit så bra som jag tror att vi kan vara, säger han.

Hammarbys tränare drar med handen över den ganska nyrakade käken. Ett gäng fåglar har ersatt spelarna på Kanalplan och hackar besviket med näbbarna mot klumpar av benskyddstejp.

Billborn tystnar och stoppar händerna i fickorna. 

Pa Dibbas sena avgörande mot Djurgården? Eller 3-2-målet mot Malmö FF, häromdagen? Nej, han valde en spelsekvens mot Gif Sundsvall.

– Jag vet inte men jag måste väl fan njuta lite någon gång, kanske efter Kalmar-matchen som kommer nu eller något. Jag vet inte. Det är konstigt. Men när vi gjorde 2–2 mot Malmö stod jag och pratade med Mads Fenger. Det kommer så klart vända någon gång. Jag menar, så här kan vi ju fan inte hålla på? Eller?

Ja, eller? 

Hur bryter man Malmö FF:s dominans?

Det heter ofta att fotboll går i cykler, att epoker kommer och går, att alla jättar faller till slut, och det ligger nog mycket i det, i alla fall om man tittar på historien. Men med tanke på hur fotbollen i Sverige och internationellt utvecklar sig har det under ett par år varit svårt att se hur Malmö FF ska rubbas, i alla fall över tid. När Juventus tar sju raka titlar i Italien, Bayern München vinner varje år i Tyskland och liknande saker händer på andra håll, varför inte här?

IFK Norrköpings exceptionella guld 2015 framstår, i ljuset av de senaste fem säsongerna, som ett undantag från MFF:s ogenomträngliga vägg av överlägsenhet. Med kapital och hög omsättning kommer manöverutrymme och framgångar, och med tanke på hur snabbt man hämtade sig från 5:e-platsen 2015 verkar det som om dalarna inte blir lika djupa.

Med 457 miljoner kronor på banken är det inte någon speciellt vild gissning att årets dipp är av temporär natur den också, att MFF med allt sitt kapital ganska snart är uppe på hästen igen. En inte speciellt vild gissning är därför även att den här möjligheten, med Daniel Anderssons haltande manskap i tabellbotten, är en gyllene sådan för lagen med rätt infrastruktur att göra mycket av den.

För hur kan man egentligen bryta Malmö FF:s dominans över tid?

Det allsvenska tv-avtalet ger klubbarna snarlika intäkter, men det finns tre andra ben som bygger ekonomisk konkurrensförmåga: Kommersiell attraktionskraft, publikintäkter och prispengar – och det är vägen in i till det sistnämnda som är den riktiga så kallade game-changern.

Det är här vi kommer till söndagens derby: Hammarby har landets högsta publiksnitt, AIK det tredje högsta. Båda klubbarna har tillgång till Stockholms kapital och Stockholms många invånare – alltså är man i båda fallen rustade för att ta upp kampen om portarna till Champions League skulle öppna sig.

– Jag vet inte varför Malmö blev Sveriges fotbollshuvudstad, funderar Henok Goitom i solskenet på Karlberg innan han kommer på sig själv.

– Eller det vet jag väl, men vi kan inte titta på att Malmö har sladdat nu. Vi måste koncentrera oss på laget som är här uppe. Det är ju Hammarby. Jag har aldrig spelat ett derby när det har varit ettan mot tvåan. I alla fall inte så här långt in på säsongen.

Runt honom står Nabil Bahoui, Alexander Milosevic och Kristoffer Olsson.

Goitom kastar en snabb blick på sina lagkamrater.

– Champions League gör att man får helt andra förutsättningar. Vi behöver det. Vi måste till Europa, där finns pengarna. Eller så säljer man Alexander Isak för 90 miljoner, men det är svårare att göra kontinuerligt. Så det står massor på spel nu. Det är – och jag vet att vi säger så ofta men den här gången stämmer det – mer än ett derby.

En bit bort är Rikard Norlings ben för långa för både stolen och bordet han sitter vid. Båda sticker ut och han byter ställning hela tiden. Han har tofflor och några dagars skägg, och han känner sig harmonisk, säger han. 

Det går att förstå varför.

Hans AIK har spelat 21 raka allsvenska matcher utan att förlora. Sedan Norling kom tillbaka som tränare i maj 2016 har laget bara förlorat sju av 61 matcher. Man har hållit nollan 31 gånger, gjort 100 mål och snittat 2,03 poäng per match.

2,03 poäng per match är lite, lite, lite för lite för guld över 30 matcher, och något guld har det inte blivit. Inte heller under Andreas Alm, som snubblade nära några gånger.

Med andra ord kan man säga att Norling, som kisar mot solen, brottas med svensk fotbolls minsta förbättringsmarginal.

– När man håller hög nivå över tid blir det svårare att hitta något där man kan vända allt på en hand. Det mesta finns här, men vi måste bli lite bättre varje dag. Jag ser ingenting negativt i att det fungerar på det sättet, att vi saknar någon stor knapp som ska ge oss nästa steg? Nej. Den dagen vi vinner har vi potential att göra det igen, säger han.

– Hammarby, Djurgården och vi har jävligt bra publiksiffror. Det är potential i ryggen. Det är svårare att mobilisera på andra platser. Vi har en fördel där som vi bör använda oss av, som borde betyda något. Nu känns det som om Hammarby gör jäkligt mycket rätt. Jag tror inte att Djurgården vill vara sämre.

En bit bort drar sportchefen Björn Wesström med ena foten genom gräset. Jag nämner att de andra ”förväntade topplagen” har stukat sig i början på säsongen.

– Du menar att ett förväntat topplag har gjort det, invänder han och fortsätter.

– Malmö FF har vunnit rätt matcher och haft bra känsla i lottningar. Jag vet inte vad som styr lottningar, men får man möta lag som man slår har man ofta haft en bra väg fram. Sedan har MFF presterat, så klart. Vinner man allsvenskan gäller det att ta tillvara på det. Det är Champions League som är skillnaden, säger han.

"Den fula byrackan är inne och röjer runt"

På Kanalplan har Mujo Tankovic, Pa Dibba och Nikola Djurdjic hoppat in i en grå minibuss.

– Stefan ska du med!?, ropar Tankovic.

Billborn skakar på huvudet.

Förvandlingen av Hammarby är så väldokumenterad vid det här laget att ytterligare ett varv inte tjänar någon nytta. Men är vistelsen i tabellens översta region en tillfällighet? Eller har man äntligen börjat realisera sin plats i näringskedjan?

Varför inte? Hammarby är på många sätt en avvikelse när man tittar på hur publik, finanser och sportslig framgång brukar korrelera. Inget lag i hela Skandinavien attraherade lika många åskådare förra säsongen. Samtidigt hade Bajen högst lönekostnad per vunnen poäng av alla lag i allsvenskan, en ganska rejäl underprestation. Utan större spelarförsäljningar hade man dessutom fjärde högst nettoomsättning.

– I Stockholm är det bara AIK som har presterat stabilt över tid. Men AIK är ett mysterium, att det aldrig räcker ända fram. Ibland får man en bild av att det är disharmoni, att det händer så mycket grejer internt, men jag vet inte. Men jag tror att vi håller på att skärpa till oss alla tre. Det är större organisationer, det är mer ordning och reda. De sämre perioderna blir inte lika dåliga då. Vi har arenor som ger oss en skjuts nu, säger Billborn.

Om Rikard och AIK får välja på att ha er som sällskap där uppe i den här formen, eller det de förväntade sig, Malmö FF. Vad tror du de väljer?

– Jag tror att Rikard garvar bara. Det är en lång serie. Han tycker nog att det är kul. Han föredrar nog det här scenariot. Han ser en större bild, att det är bra för svensk fotboll, för intresset i Stockholm.

– Det är nog bra att den fula byrackan är inne och röjer runt. Det tycker han nog.

På Karlberg börjar spelarna rulla hemåt, en efter en.

– Det finns ingenting skrämmande med att Hammarby har börjat så här, säger Björn Wesström. 

– Det kanske har funnits långsiktiga planer på olika i Stockholm där vi har varit bäst på att realisera vår potential år efter år. Ledningen och riktningen som Hammarby har nu, det är tecken på att de kommer att ha kontinuitet i toppen. Det tror jag. Det är vi som jagar dem nu. Vi kan snubbla och andra kan göra det. Vi försöker hålla ordning på våra fötter.

Rikard Norling har äntligen fått ordning, inte på sina fötter, men sina ben.

– Jag förstår vad Stefan menar. Men Hammarby är ingen ful byracka, säger han.

Vad är Hammarby då?

– Det är en renrasig…eller…nu får det där bli, det här blir ju…men om man tänker kennel…ja, du förstår…när det är rätt stamtavlor och allt sånt. Stjärnorna står rätt. Det är kul när det finns en logik mellan backning från fans, antal fans och resultat. Egentligen borde vara så här för Hammarby, frekvent. De borde vara så pass bra att de är med i toppstrid. Det borde vara regel mer än undantag.

– Men liksom, det Hammarby gör nu. Det är ju på väg att bli världsrekord.