Noa Bachner
För det var ett herrans slit, allt som allt.
Svetten rann, ådrorna bultade, kraftsamlingarna avlöste varandra, andrabollar jagades i absurdum och så till slut, när Djurgården hade stått pall för anstormningen och hittat rätt med Kerim Mrabti som pressande guide, då bröt han igenom, han som har tvingats avtäcka nya lager av sin potential för att det här ska flyga: Tino Kadewere.
När han rev genom Örebros försvar, som besatt av sitt uppdrag, var det mycket han lämnade bakom sig. Dels sitt lags offensiva låsningar, men även sitt yngre jag, spelaren som fick chansen som innermittfältare av Pelle Olsson här för ett par år sedan och halkade runt i mittcirkeln, som har känts snubblande nära att hamna utanför ekvationen, skeppas i väg med ett underkänt betyg.
Men det finns en annan blårandig berättelse om Kadewere nu, en om anfallaren som städade upp där andra stökat till det.
För andra veckan i rad blev han tungan på vågen i sitt lags mest kritiska period. Nu, med uppehållet inom räckhåll, skymtar tabellens övre regioner i ögonvrån, och om bara en liten stund finns ju möjligheten att rätta till det som blev fel: Yura Movsisyan.
Kunde ha kostat mer
Vi har nästan spelat en tredjedel av allsvenskan, men frågan är om Djurgården ens har sett en tiondel av det man behöver från den lovordade armeniern.
Här startade han för första gången. När maj månad gick mot sitt slut var nog tanken att han skulle vara redo för det, och jag vet inte, det kanske han var, men han lyckades inte involvera sig i dag heller (inte bara hans fel) innan han klev av skadad efter 40 minuter.
Välj vilka vinklar du vill – hittills är det en riktigt sorgsen rekrytering som alldeles för sällan springer runt där lagets viktigaste anfallare skulle husera, och frågan är om det finns några som helst argument för att förlänga med honom?
Det positiva för Djurgården?
Kostnaden i tabellen är lindrigare än den kunde ha blivit.
Förra säsongen hade Özcans gäng skrapat ihop 15 poäng efter tio matcher, och det konstiga är att man inte är långt efter nu (bara en poäng sämre). Därigenom har man serverat sig själva en plattform att attackera tabelltoppen från efter uppehållet, trots en ganska grov rekryteringsmiss.
Man kan tacka två spelare: Tino Kadewere – och Kerim Mrabti.
Svidande nära
I kväll fick man först uthärda och sedan forcera, ett inte helt ovanligt tema (se Dalkurd för några dagar sedan).
Första halvlek var en ganska chansfattig historia, men om något lag växte in i den var det Örebro. Michael Omoh sköt över i bra läge, Sebastian Ring skottade utanför och Nahir Besara drog en frispark rakt på Tommi Vaiho, som fick kliva in för uppvärmningsskadade Andreas Isaksson.
Men det var ÖSK:s spelmässiga grepp snarare än chanser som lämnade avtryck när halvleken var över: Nordin Gerzic som hämtade boll, ytterbackar som pressade sig upp, Nahir Besara som gömde sig i mellanytor och Michael Omoh som kombinerade och dribblade sig till farliga zoner. Man saknade Kennedy Igboananike längst fram, men man hade kontroll.
Djurgården själva hade fullt sjå att värja sig tills det att Movsisyan klev av, och ännu svårare att göra något själva. Kerim Mrabti hade språngnickat svidande nära stolpen en gång och Jonathan Ring sprungit sig nästan fri i halvlekens sista sekund, men det var ett blekt hemmalag som plogade sig genom öppningsakten.
Plöjde genom Örebro
Andra halvlek var mycket bättre ur hemmaperspektiv, och anledningen hade nummer 10 på ryggen.
Med Yura borta fick Mrabti kliva fram till sin bästa position – som sidovagn till Kadewere – och Kozica ersätta på kanten. Som vanligt triggade U21-landslagsmannen en mer aggressiv press, som vanligt började matchen rotera runt honom.
Det var också med Mrabtisk frenesi som det första målet föll. Djurgården vann boll och rasade framåt, anförda av Kadewere, som plöjde genom ÖSK-försvaret utan pardon och placerade in sitt femte för säsongen. Ett tröttkört Örebro hade redan börjat lämna ytor efter sig – någon kvitteringsjakt fanns det inte energi till – och den lilla som återstod såg ut att sugas upp av den här matchens bästa spelare.
Om en förstärkning på anfallssidan är en av nycklarna till en framgångsrik återstod av säsongen för Djurgården är Kerim Mrabtis fortsatta närvaro den andra. När alla andra hade missat sina chanser att punktera var det han som pricksköt 2-0, han som sträckte armarna i luften, hans ådror som bultade mer än alla andras.