Markus Wulcan
Någon form av ångpannevärme har lagt sig över Göteborg. De prominenta herrarna i exklusivare gå bort-skjortor svettades så mycket att de påminde om deltagare i wet-t-shirt-tävlingar.
Det kanske är just värmen som är förklaringen till att inte fler än knappt 12 000 personer hade masat sig till Gamla Ullevi denna söndagseftermiddagen?
Salta bad, grill och chill och trädgårdsarbete i bar överkropp verkar ha lockat mer än ett formstarkt IFK Göteborg som ömsar skinn och har något spännande på gång.
Med tanke på förutsättningarna och att Poya Asbaghis gäng hade två raka segrar (BK Häcken och Malmö FF) borde publiksiffran en sådan här dag landa på minst 15 000 i ett klassiskt kamratföreningsmöte.
Eller är det en för optimistisk tanke?
Det viktigaste IFK Göteborg kan göra för att locka fler åskådare till Gamla Ullevi är naturligtvis att spela vinnande fotboll.
Ett tag i första halvlek såg det lovande ut, Blåvitt inledde starkt och vräkte på med distansskott mot den mycket duktiga Isak Pettersson (räddningen på Engvalls nick i slutminuterna!) och IFK Norrköping kom inte till ett enda vettigt avslut före paus.
Men gästerna hade ändå skaplig kontroll, stängde ytor och tog mycket effektivt bort Blåvitts kantspel som fungerat så bra den senaste tiden. Så fort det kom en patenterad Calisir-boll hade IFK Norrköping full täckning och det här var en match när till och med landslags-André missade passningar.
Jens Gustafsson är en av Sveriges mest intressanta tränare (och det är givetvis Poya Asbaghi också) och hade förstås gjort läxan grundligt. Han visste att Blåvitt kan bli sårbara när Sebastian Eriksson kliver upp från sin vänsterbacksposition och båda Norrköpings mål kom från den kanten.
Kalle Holmberg kontrade in 1-0 strax efter halvtidsvilan, och gästerna lade mycket kraft på att radera bort Mix Diskerud med fysiskt spel och det slutade med att norskamerikanen tvingades linka av i förtid med ont lite överallt.
Även om IFK Göteborg skapade mest över 90 minuter uppträdde gästerna med ett helt annat lugn och tålamod. Grundspelet sitter sedan flera år och Andreas Johansson och kompani kommer att ta många poäng i år enbart tack vare närkampsspelet.
Hemmalaget gjorde inte en dålig prestation, men var heller inte tillräckligt skarpt för att ta tredje raka trepoängaren. Det blev lite mer fart och kvalitet när Tobias Hysén kom in och rörde om där framme och lägen för att få med sig åtminstone en pinne saknades inte.
Men det var en sådan dag där det mesta gick emot de blåvita.
IFK Göteborg har fyra segrar och lika många förluster. Poängmässigt är det ungefär som väntat, men det viktigaste på sikt är ändå att man ser att utvecklingen går åt rätt, både individuellt och som kollektiv.
Och jämfört med i vintras är det definitivt stor skillnad. Laget sitter ihop på ett helt annat sätt och många spelare har tagit stora steg under våren.
Det blev ett bakslag mot IFK Norrköping, men IFK Göteborg har ändå något så pass intressant på gång att fler borde gå på fotboll på Gamla Ullevi.