”Lät som en papegoja som hakat upp sig”

IFK Göteborg kände sig väl förberett och hade pratat ihop sig om Dalkurds styrkor. Ändå sprang Buya Turay sig fri på löpande band i inledningen av matchen och var flera gånger om nära att ge Dalkurd ledningen på Gamla Ullevi. 

– Buya... Han är så jäkla snabb alltså, säger Emil Salomonsson.

Visste ni inte om det?

– Poya påpekade det så mycket att han nästan lät som en papegoja som hakat upp sig. Buya är väldigt bra och det vet vi om, det får bli en bakläxa helt enkelt att vi inte lyckas försvara det utrymmet bättre. 

”Största styrka”

Trots att Blåvitt gick till pausvila i 1–0-ledning var man inte riktigt nöjt med hur spelet sett ut i den första halvleken – vilket också föranledde ett par taktiska justeringar av Poya Asbaghi. 

– Vi försökte få lite grepp om när vi skulle pressa dem, så de inte bara fick spela i gång enkelt. Tobbe (Hysén) gick ner bakom Gustav och försökte stänga av dem på en sida. Offensivt försökte vi skicka in André (Calisir) till mitten och Calle (Starfelt) till höger i trebackslinjen, säger Salomonsson och fortsätter:

– Det är Poyas absolut största styrka som tränare, han är totalt prestigelös. Funkar inte någonting säger han det och ändrar det. Vi har tränat mycket på att kunna ändra saker under matcher, och det är en styrka. Det ska inte behövas en halvtidspaus för det.  

Gav justeringarna resultat?

– Jo, men det tycker jag. Sedan är det klart att mål alltid definierar fotbollsmatcher. 

Inte nöjd med spelet

1–0-ledningen stod sig matchen ut och trots att det blev tre poäng in på kontot var Salomonsson långt ifrån nöjd. 

– Ska jag vara helt ärlig tycker jag att det här är vår sämsta match i allsvenskan i år och ändå vinner vi. Fotbollen är ologisk ibland, Dalkurd sitter nog där inne och är ganska nöjda med sin match. 

– Jag är inte nöjd med prestationen, men desto nöjdare med resultatet.