Noa Bachner
Det var inte den sprudlande, offensivt förstummande fotbollen som besegrade hans lag, den som kan flöda här emellanåt och svepa motstånd av banan, men det var tillräckligt med spets för att peta hål på ett IFK Göteborg som väl ändå hade gjort sin läxa.
Poya Asbaghi visste att om hans lag kunde hålla ut i 15-20 minuter, då skulle ÖFK:s två raka förluster göra entré i hemmalagets huvuden – då kunde eventuellt revanschlusten förbytas i ängslighet.
Man lyckades till stora delar frustrera och hålla saker på rätt sida men bröts ned av mål utanför den spelmässiga ekvationen. Trots att ÖFK i långa perioder skärmades av kunde Curtis Edwards prickskjuta hål på Pontus Dahlbergs nolla, och med god hjälp av den gästande målvaktens rörelse överraskningspangade Saman Ghoddos in en matchavgörande tvåa.
Vad som hade varit värre för Blåvitt? En matchbild där förlusten kändes sannolik hela vägen, där 90 minuter sluttade mot noll poäng, en förlust som konsekvens av en dålig matchplan och genomgående osammanhängande intryck, men det uppenbarade sig inte här.
Förlusten var inte oväntad, men i fotboll spelar det sällan roll. Medan Östersund skakar av sig en beklämmande säsongsinledning börjar den kritiska frågeställningen för gästerna att utkristallisera sig allt tydligare: Finns det en stark överenskommelse att inte stressa över resultat som det här?
Är alla med på tålamodståget?
Skärpning för Östersund
Vad jag förstår hade hemmalaget inte utan vidare borstat av sig den småkatastrofala säsongsinledningen – 0-0-3 sedan semifinalen i cupen och 0-5 i målskillnad – som någon tillfällig bagatell, utan tittat varandra i ögonen och talat klarspråk i veckan. Det har snackats om timslånga individuella samtal de senaste sju dagarna, självrannsakan, ett lag som tagit sig själv hårt i armen.
Om Blåvitt behövde en prestation med vissa attribut var det poängen som räknades här.
Nu var det skärpning.
Eftermiddagen badade i sol, man hade ingen aning om vilken årstid det var med den snöklädda bakgrundsbilden och värmen i ansiktet. Man hade heller ingen aning om var det hela var på väg efter 45 minuter. Östersund fortsatte att inte övertyga till en början. Saman Ghoddos sa i någon sorts innerplansintervju i halvtid att halvleken var lagets bästa i år, men det säger i ärlighetens namn mer om hur det sett ut innan än hur det såg ut här.
Graham Potters lag gav bort bollar i eget straffområde under en nervös period, både Hysén och Omarsson borde nog gjort mål när Blåvitts press satt som den skulle mot en backlinje med lite för stor felmarginal. Framåt var det för enkelt att avväpna för ofta, anfallen slutade gång på gång med en håglös diagonal krossboll från Douglas Bergqvist som städades undan. Bara när Ken Sema gjorde sin grej kändes det riktigt rörigt. Victor Wernersson visste nog inte bara inte vilken årstid det var, utan vad som var upp och ned kan också ha utvecklats till en grumlig frågeställning när ÖFK:s nummer 12 vände ut och in på honom gång efter annan.
Missilen som bröt vapenvilan
Om ÖFK sökte efter rytm och övertygelse i sitt spel såg det ut som om Blåvitt mådde bättre i sin defensivt viktade 3-5-2 (mer 5-3-2). Med undantag för en och annan borttappad boll sög man upp hemmalagets press och skärmade av bollinnehavet till den frustrerande hästskon runt straffområdet som ÖFK hamnat i här på slutet. I en tiominutersperiod av första halvlek kontrade man dessutom effektivt och växte in i matchen.
Ändå sprack det. Någonting ur ingenting. Curtis Edwards missil bröt vapenvilan från det där U-formade greppet, och en kort stund senare fångade Saman Ghoddos Pontus Dahlberg i en rörelse åt fel håll och krutade in ett andra mål. Blåvitt reste sig någorlunda, reducerade efter ett uselt uppspel av Andreas Andersson i hemmalagets mål och skapade halvchanser till kvittering – men orkade inte forcera tillräckligt.
Jämtkraft drog en lättnadens suck, den mörka trenden begravdes och ÖFK har stämplat in för året. Man kommer att behöva spela bättre än så här, men det var resultatet som räknades i dag.
För Blåvitt är det tvärtom. Verkligheten kryllar inte av realistiska krafttag mot toppen, och då har man inget annat val än att ta med sig de positiva inslagen hem.
Hedersamma förluster är, hur grått det än låter, bättre än välförtjänta.