Markus Wulcan
Det skulle förvåna mig om IFK Göteborg åker tillbaka till San Pedro del Pinatar. Tobias Hysén var befriande uppriktig och sa vad han tyckte om kvaliteten på fotbollsplanerna och maten.
Väder och vind kan man aldrig påverka och det har tydligen varit en kass vinter, men bara 13 kilometer härifrån springer Pontus Wernbloom och CSKA Moskva omkring på avsevärt bättre gräsmattor. Ryssarna hade förstås inte spenderat två månader här varje år om inte standarden hade varit väldigt hög, men så har de också en budget som hade kunnat försörja ett mindre land.
Men rent fotbollsmässigt har IFK Göteborg ändå fått ut en hel del av träningslägret, trots ett studsigt och fotledsovänligt underlag. Fotbollspassen har varit långa och högintensiva och Poya Asbaghi och Alf Westerberg har inte lämnat några spelmässiga detaljer åt slumpen. De är inne och petar i de mesta simpla passningsövningar och spelarna verkar suga åt sig allt.
Det har varit väldigt givande att följa det här nybygget på nära håll under en veckas tid. Föga överraskande ställer givna och rutinerade startspelare som Tobias Hysén, Sebastian Eriksson och Emil Salomonsson höga krav på sin omgivning och det är kul att se temperamentet hos 19-åringarna Pontus Dahlberg och August Erlingmark.
Men det är två andra spelare som stuckit ut mest: Amin Affane och Sebastian Ohlsson.
Affane är hyfsat ikapp träningsmässigt och har underbara futsalfötter. Skicklig på att spela sig ur svåra situationer, bra driv och ser ut att ha väldigt roligt. Får Hjällbokillen bara vara skadefri blir han en nyckelspelare i år. Inte konstigt att Poya Asbgahi valde att hylla honom efter torsdagsträningen.
Affane slog dessutom till med ett fint frisparsprksmål mot Meixian när han sköt igenom den, eh, kinesiska muren.
Och Sebastian Ohlsson får nästan ses som ett nyförvärv. Rivig, spelskicklig och inblandad i det mesta och det bästa i träningsmatcherna. Ohlsson kan mycket väl bli den poängmaskinen han var i Örgryte även om motståndet håller bättre klass nu.
Nyförvärvet Mikael Ingebrigtsen? Jodå, en spännande spelare som kan växa när nivån skruvas upp ett snäpp jämfört med Tromsö. Frågetecken för jämnheten, men han är gedigen, kvick och framför allt är avsluten vassa. Pontus Dahlberg har, även om han själv kallar det för fake news, blivit överlistad ett antal gånger i veckan.
När det gäller defensiven känns det mer och mer som att André Calisir är chefen. I övrigt har Elias Omarsson hittat nätet två matcher i rad och med lite välbehövligt självförtroende kan han mycket väl bli en joker i år.
På det stora hela är nya, unga, hungriga och billiga IFK Göteborg ett intressant projekt, men någon allsvensk topplacering är det bara att glömma om det inte kommer in någon superanfallare och en riktigt stark mittfältare. Startelvan är bra, men bredden saknas för att kunna utmana de bästa lagen över 30 omgångar.
Stämningen förefaller vara utmärkt, men nu är den tävlingsfria perioden över och det är först i motgång vi vet hur stark den här gruppen är. Hur väl står truppen pall om laget förlorar fyra matcher i rad i vår?
Nästa helg väntar Varberg hemma i cupen och allvaret börjar.
Tre raka segrar (Stabaek, Odense och Meixian) bygger självförtroende och IFK Göteborg är på rätt väg, men det kinesiska motståndet var mer än lovligt svagt. Poya Asbaghi valde att göra tio byten. Många spelare fick värdefull speltid, men annars går det inte att dra några växlar av 3-1-vinsten.
*****
Till sist några rader om den provspelande amerikanen Jack McInerney:
Även om det inte kostade en spänn och man säkert gjorde någon en tjänst, varför tar man hit en kille som inte tränat fotboll seriöst på flera månader?
Efter ett par dagar fick han inte ens vara med i spelövningarna, anfallaren var helt enkelt för dålig.
Jag led med killen.