Dyra klockor och bilar - och lyxiga levnadsvanor. I podcasten "Lundh" berättar Petter Andersson om machokulturen inom fotbollsvärlden och att man som ung spelare fastnar samma hjulspår.
- Så är det ju. Kulturen ser ut så. Man ska leva upp till ett visst ideal som fotbollsspelare, tycker folk. Men jag har aldrig riktigt varit personen som tänker så. Det är klart att det är för mycket fokus på fel saker i för tidig ålder, det kan jag tycka. Att man släpper det långsiktiga tänket och att försöka utveckla sig själv för att bli ännu bättre för att i slutändan nå den drömmen som man själv och alla har, säger Andersson i podcasten Lundh.
Men du köpte den där klockan?
- (Skratt) Jag föll för trycket och köpte klockan. Men i mitt fall tycker jag att det var försvarbart, för jag unnar sällan mig själv saker. Jag var mer i landslaget 2008 för första gången. På så sätt blev det ett kul minne av det, det blev accepterat. Det är ett kul minne.
Kan det vara så att det finns en förväntan även i gruppen? Jesper Blomqvist berättade att när han hamnade i Manchester United blev pressad att köpa en sportbil, för att man skulle ha det när man spelade där. Att man fastnar i en sådan bild, att man inte kan gå sin egen väg?
- Ja, definitivt. Så är det ju. Det är ofrånkomligt att det påverkar. Är man inte i sig själv, som jag inte var, så försöker man anpassa sig och leva upp till andras förväntningar för att vara en del av någonting. När jag flyttade till Stockholm från Skellefteå var det en rejäl omställning för mig. Jag tackade nej till att ta en fika med Suleyman Sleyman när han var jättesnäll och bjöd med mig för att socialisera, men jag hade aldrig fikat. Att gå på ett kafé och sådant hade jag inte gjort. Så jag sade nej och åkte till ”Bagis” istället och spelade tv-spel, berättar Andersson som medger att han är rädd för sådana saker.
- Jag var inte trygg i det. Jag tror definitivt att det kan få folk att göra saker bara för att vara del av en grupp. Men det är rätt kul, för nu börjar mycket sådana saker lyftas som med ”Locker room talk”, som fick ett pris för att de jobbar för att förbättra kulturen i omklädningsrummet.
Du var även skadad tungt en gång i Groningen och behövde hjälp med psykolog och så. Det känns som att det är lite tabu i macho-kulturen, att erkänna att man mår dåligt. Varför är det så? Man tränar ju muskler och vill rehabilitera en skada, men varför vill man inte ta hand om den delen?
- Jag vet faktiskt inte. Men det pratas ju väldigt lite känslor i ett omklädningsrum. Det är väldigt få människor som man har stött på i fotbollen som man har fått ett sådant band att öppna sig så mycket för. Varför vet jag inte. Men det är så det är uppbyggt. Man ska vara tuff. Samtidigt är det en bransch där man ska vara proffs och det är stor konkurrens. Man vill inte visa sig för svag för att inte bli utnyttjad. Det är många parametrar gissar jag, men det ligger en stor utvecklingspotential i det.